På musikscenerna är det de svenska banden som är störst av alla.

Kärleken är inte riktigt lika ömsesidig. För Kent Vikmo, sångare i Jack
Baymoore & the Bandits, kan efter sitt tredje framträdande
konstatera en sak: Uddevalla är ändå bäst.

TEXT: KLAS EKMAN

Klockan är tolv på fredagsnatten och en tjock rök väller upp från
Gold Coast Casino i Las Vegas.

Poliser med dragna pistoler tvingar ett gäng latinos att ställa sig
med händerna på sina lowriderbilar. Någon av dem har gjort en rejäl
burnout och det luktar bränt gummi ända in i huvudbyggnaden där Kent
Vikmo, eller Jack Baymoore som han heter i rockabillyvärlden,
förgäves försöker att få tag på en kaffe för att försöka mota bort
den värsta jetlaggen. Han har redan varit här i nästan en vecka men
har inte lyckats komma i fas med tiden – och om lite drygt två
timmar ska han och hans band avsluta lördagsnatten på stora scenen.

- Det är som att spela elva på förmiddagen för min del. Jag somnade
inte förrän vid fyra i natt och har sovit hela dagen. Men jag är
inte direkt piggare för det, tyvärr.

För att fördriva tiden går han och hans tjej Marie ut på parkeringen
utanför. Under dagen har den fyllts upp med gamla femtiotalsbilar,
hotrods och en del modernare hemmabyggen.

En stor tikibar står längre bort och säljer öl. Kön är lång. Och
medan man står och tittar ut över bilarna gäller det dock att inte
drömma sig bort alltför länge – eftersom några glatt berusade
sällskap drar runt parkeringen i sina bilar utan någon större hänsyn
till svenska journalister som råkar komma i vägen.

Kent Vikmo tittar lite skeptiskt på ett gäng som gör sitt bästa för
att elda upp ett elskåp.

- Vår träff i Uddevalla, A Bombers Old Style Weekend, är ännu fetare
egentligen. Alla bilar som är byggda senare än 1956 förvisas till
gästparkeringen. I USA är de inte riktigt lika måna om
traditionerna. Många kommer från punkhållet, har en massa
tatueringar och färgade frisyrer…

Det är en av anledningarna till att två svenska grupper, Jack
Baymoore & the Bandits och Wildfire Willie & the Ramblers, är
dragplåster på Viva Las Vegas, den årliga rockabillyfestivalen som
äger rum på Gold Coast, en kilometer bort från The Strip.

Den ursprungliga rockabillyn existerade egentligen bara under några
år på femtiotalet och var, med sin hetsiga sång och snurrande
ståbasar, en prototyp till rocken. Carl Perkins, Roy Orbison och
Elvis Presley började som rockabillysångare.

-Därefter har den med jämna mellanrum återuppstått – oftast i en
något reviderad form. På sjuttiotalet väckte ”Grease” och ”Sista
natten med gänget” intresset på nytt och några år senare gjorde
Stray Cats framgångsrikt en modernare variant av rockabilly.

Den svenska rockabillyscenen är betydligt mer traditionsbunden än
den amerikanska. Musiken ska låta så lik femtiotalsoriginalen som
möjligt.

- Däremot försöker de flesta att skriva eget, helt nytt material
till sina plattor, fast med det gamla soundet som grund, förstås.
Vi framför till exempel 75 procent helt eget material i Vegas. Och
ändå sjunger folk med.

Det gäller även scenklädseln där reglerna är nästan lika strikta.
Det är noga med kostymmodellerna. Vill man vara elak skulle man
kunna kalla Kent Vikmo för aningen bakåtsträvande, men tack vare den
inställningen har han och hans band blivit stjärnor i den här
världen.

- Det är vi och gamlingarna som var med när det begav sig som är
dragplåstren. Och av de nyare banden är många europeiska. Jag tror
att vi är mer noga med att det ska vara äkta i Sverige, och hemma
har den här gamla traditionen alltid funnits kvar. Här har den inte
gjort det. Rockabillyn kom tillbaka först med grupper som Stray
Cats under åttiotalet och då var det en modernare variant. Nu har
visserligen en del nya amerikanska band försökt sig på att låta som
originalen, men de får sällan till det. Därför har vi faktiskt
mycket att tacka de svenska raggarna för.

Raggarna?

- Visst, det rör sig ofta om långhåriga gubbar i slokhatt som dunkar
brännvinsdunken i bilsidan men de har alltid hållit den här musiken
vid liv. Sen är det lite synd att det ibland är nakna farbröder på
campingstolar som fört traditionen vidare, men det får man leva med.
Och det är inte många som är gladare och positivare till livet än
raggare.

Numera bevaras traditionen av ett betydligt mer välklätt gäng. I
Dalarna och på västkusten har rockabillylivsstilen sina starkaste
fästen. Och i Jönköping, där Tail Records ligger.

Tail Records är inte bara ett skivbolag. De har också en studio där
all utrustning är gjord före 1956. Skivorna pressas i
stenkakeformat, även om de går att spela på helt vanliga
vinylspelare. Därför dröjde det ett bra tag innan Jack Baymoore &
the Bandits skivor fanns på cd trots att de debuterade redan i
mitten på nittiotalet.

Bandets första singel blev gruppens stora hit – ”A-V8 Boogie”. Det
var den som gjorde att gruppens namn började sprida sig i
rockabillykretsar över hela världen.

Hemma i Uddevalla lever Kent Vikmo som han lär, när han inte jobbar
på Volvo.

Huset är inrett i femtiotalsstil och i garaget har han en
customombyggd Mercury från 1940. Därför lyser han upp när han ser
en närmast identisk bil på parkeringen i Las Vegas där klockan nu
visar kvart i två. Det börjar bli dags att dra sig ner till
konsertlokalen.

Utanför salen där Jack Baymoore & the Bandits ska spela stoppas Kent
av en rödlätt kille från Detroit som förklarar att han kommit hela
vägen till Las Vegas bara för att se dem spela. Strax står han med
två drinkar i händerna. Alldeles därefter kommer en man i röd
hawaiiskjorta fram och erbjuder en hutt från en fickplunta.

Han heter Bobby Trimble och är trummis i bandet Big Sandy.

- De körde rockabilly i fiftiesstuk redan i slutet av åttiotalet.
Då var det verkligen inte stort här, säger Kent medan han banar sig
fram genom folkmassan mot backstageavdelningen.

Backstageavdelningen visar sig vara en korridor fylld med stolar.

En snubbe med videokamera i handen sitter och sover på en av dem.

Av resten av bandet syns inte en skymt. I stället dyker Alf
Östlund, basist i Wildfire Willie, upp för att kolla läget. Mellan
banden finns en mild konkurrens och Alf vill se hur kollegorna
sköter sig eftersom han ska spela samma tid nästa natt. Det är en
vag antydan till ett ”battle of the bands” i luften.

Till slut börjar bandmedlemmarna att droppa in, en efter en. De
flesta har sovit tills nu. Andreas ”Lumpa” Johansson, som
vikarierar för den ordinarie gitarristen, är smånervös.

- De andra killarna är vana vid att spela på den här sortens
ställen. Det är inte jag. Och förutsättningarna hade kunnat vara
bättre. Sprit, öl, flottig mat och jetlag, det hade inte kunnat bli
mycket sämre. Jag är rätt risig.

Carl Sonny Leland, en amerikansk vän till bandet med ett förflutet i
bland annat Big Sandy, ska hoppa in på piano i några nummer.

- Det är smickrande att de ville ha mig med. De är bland de bästa i
genren, även om jag egentligen inte riktigt fattar hur ett gäng
svenskar kan vara bäst på rockabilly. Men så är det.

En av arrangörerna kommer in och säger att det är dags.

- Vi kör direkt efter den här låten, säger Kent och drar iväg mot
scenen.

Ute i balsalen är det packat med folk. Bandet får snabbt igång
publiken, som i och för sig festat sen eftermiddagen, och det är ett
rätt hårt tryck längst fram vid scenen. Längre bak dansar folk
lindy hop.

Kent Vikmo poserar vant, och väldigt snyggt, med gitarren och
basisten Jan Larsson snurrar ständigt på sin ståbas. Mellan låtarna
gapar någon, med klar svensk brytning, efter ”äjviäjt boogie!”.

Den spelas till slut, men först drar Kent Vikmo upp tre gäster på
scen. Det är Extraordinaires, en svart barbershop-trio i
äppelknyckarbyxor, som körar på några låtar. Enligt rykten är det
deras sista spelning tillsammans någonsin.

Efter det sista extranumret samlas bandet backstage och beställer
rom & cola.

”Lumpa” lutar sig mot ett bord.

- Lever du, frågar Jan Larsson.

- Knappt. Jag bet mig i tungan flera gånger.

Bandet drar hem. På väg genom kasinot luktar det återigen bränt
gummi – och ljudet av sirener kommer närmare. o

ROCKABILLY

Uppstod i början av femtiotalet när hillbilly och tidig rock”n”roll
möttes i den amerikanska södern. De största artisterna var Carl
Perkins, Roy Orbison och Elvis Presley när de fortfarande spelade in
på Sun Records. Kännetecknande för musikstilen är aggressiv sång
och hårt markerad ståbas, men utan trummor. Rockabillyn utvecklades
ganska snabbt till klassisk rock”n”roll.

JACK BAYMOORE & THE BANDITS

Medlemmar: Kent Vikmo (sång/gitarrer), Antti Pihkanen (gitarr), Tage
Pihkanen (trummor) Jan Larsson (ståbas) och Jyrki Juvonen (gitarr).

Bildades: 1996.

Hemsida: www.baymoore.com.

ORDLISTA

Hotrod

En bil från 40-talet (eller ännu tidigare) som trimmats och fått
chassit ombyggt. En hobby som slog igenom under femtiotalet.

Lowriders

Exakt vad det låter som. En bil som sänkts så att man glider
omkring närmare marken. Som hjälp, för att undvika trottoarkanter
och annat som kan skada bilen, har de ofta fått en sorts spröt på
bilsidan som rasslar till om man kommer för nära.

Tikibar

Efter andra världskriget byggdes det massvis med söderhavsbarer i
USA. En enkel eskapism för folk som var trötta på vardagslivet,
eller hemvända soldater som förälskat sig i platserna de kämpat för
att återerövra från Japanerna. Benämningen för hela rörelsen kom
att bli tiki – och de mest kända, och äldsta exemplen, är Hilton
Hotels Trader Vic”s-kedja. I Stockholm finns Tiki Room vid S:t
Eriksplan.

SÅ FIXAR DU ROCKABILLYSTILEN (enligt Kent Vikmo)

HÅRET

”Väldigt få använder brylcreme. De flesta använder pomada, typ DAX
eller Sweet Georgia Brown. Det är inte uttvättbart, jag har det i
varje dag så för mig är det inget bekymmer. Sen är det viktigt att
ha kortklippt i nacken och bakåtkammat där uppe. Det ska inte vara
nån hockeyfrilla. Gå till nån bra frisör, typ Bobbo på Blow out i
Stockholm. Annars är gamla frisörer ett bra tips, som var aktiva
redan på femtiotalet.”

SKOR

”Det vanligaste stuket är MC-boots, eller engineer-boots. Kolla in
Marlon Brando i ”The wild one”.”

BYXOR

”Nu har jag Lee, det kan vara svårt att få tag i rätt jeans. De ska
vara ganska vida och raka i benen. Sen ska det vara ganska mycket
uppvik, säg en tio centimeter. Det beror lite på längden.”

KOSTYM

”I år köpte vi identiska skjortor så att vi såg ut lite som en
uniform. Jag har oftast blazer. De flesta kavajerna hittar man på
second hand. Det som är viktigt är att det är gammalt stuk, med
långa slag och en eller två knappar. Gärna med ett snyggt mönster.
Skjortorna ska ha en öppning, och inte ha knappar ända upp. Det är
viktigt. Bandet har sällan kavaj, det är bara sångaren. Det ska
vara mer välklätt på leadartisten.”

TRÖJA

”Bensinstations-, bowling- och hawaiiskjortor är alltid poppis.
Annars är det vanliga svarta eller vita t-shirts som gäller. På den
tiden fanns det bara undertröjor, så de ska vara lite tajta i
modellen. Man ska inte ha stora flygiga armar som t-shirts har
idag.”

BIL

”De ska vara amerikanska bilar från före 1956. Hotrods från
trettiotal och till mitten av femtiotalet. Men bilen är inget
måste. Biltidningar kallar det ofta för rockabillystuket”,
egentligen handlar det bara om musik. Sen att folk brukar vara
bilintresserade är en annan sak. För raggarna är bilen nummer ett,
det är det inte alltid för rockabillyfolk.”

Saker som kan vara bra att känna till om Stig Larsson:
• Han är Pigge Piggsvin, en snuskig karaktär i Charlie Christensens långkörarserie Arne Anka, åttio- och nittiotalens Rocky.
• Han är född i Skellefteå 1955, flyttade till Stockholm i mitten av sjuttiotalet och gjorde sig först ett namn som redaktionsmedlem av Kris, en klassisk kulturtidskrift som gick i bräschen för postmodernismen där bland andra Horace Engdahl ingick i redaktionen.
• Det var också Horace Engdahl som, efter att ha läst igenom några av Stigs texter, slog fast att de lätt utbyggda skulle kunna bli en bok. ”Autisterna” från 1979 blev visserligen ingen omedelbar succé, genombrottet kom först med ”Nyår” 1984, en extremt infallsrik kronologisk berättelse om en man som lämnar sin familj efter en störtloppsolycka. ”Autisterna” är i skrivande stund den enda av Larssons romaner som finns i tryck.
• Han är berömd för att skriva äckliga böcker där övergrepp mot barn och dylik amoralisk oreda redovisas som om den vore den naturligaste saken i världen. Enligt vissa tyder det på att Stig Larsson själv är ond. Enligt andra är han snarare en moralist. Vad som, av någon anledning, är mindre känt är att böckerna också är roliga att läsa.
• Stig Larsson har också gett oss ”Grötbögen”, ”Kaninmannen” och kanske framför allt klassikern ”VD” där Ernst-Hugo Järegård spelade en osympatisk företagsledare som tränger sig in hos en av sina anställda och trakasserar denne och dennes fru.
• På senare tid har han mest varit känd för sina uppseendeväckande uttalanden i olika intervjuer, där han bland annat sagt att alla män tänder på trettonåriga tjejer, så länge de fått bröst. Ett uttalande som upprörde många och som fick Jan Guillou att i en krönika kalla Stig Larsson för illaluktande.
• Stig Larsson gjorde den första svenska dokumentärfilmen om punken i slutet av sjuttiotalet, ”Punk” från 1978. Det var den första filmen om punkrock utanför England.
• Under åttiotalet blev han föremål för en viss manskult och omgavs av ett litet hov på dåvarande stamkrogen Prinsen i Stockholm. Enligt vissa är han främst en författare som skriver för, eller i varje fall mest intresserar, just män.
• Efter ”Avklädda på ett fält” från 2000 förklarade han att han skulle sluta skriva böcker. Numera jobbar han mest som dramatiker och regissör. Han ska bland annat göra Peter Birros Strindbergsserie för SVT – och regisserade även samme göteborgares ”Arbetarklassens sista hjältar”.
• Anledningen till att den här intervjun genomförs är att Stig Larsson är aktuell med artikelsamlingen ”Artiklar 1975–2004”.
• I så gott som alla sina intervjuer under åttiotalet mötte Stig Larsson journalisten i sin etta på Lilla Essingen, i så gott som uteslutande bara kalsongerna. Nuförtiden äger alla intervjuerna rum på Rosa Drömmar, en kvarterskrog på samma ö. Så även denna.

Rosa Drömmar, Lilla Essingen, Stockholm, lördag 29 april, 14.00

Del 1. Kroppsvård.
I vilken Stig Larsson berättar om fördelarna med rökning, att han hatar knark och att man klarar sig utmärkt på att enbart äta vaniljsås.

Den engelske kritikern och författaren AA Gill säger att man blir en bättre skribent av att röka. Du röker. Vad är din uppfattning i frågan?
– Jag försöker skriva utan att röka men man blir bättre när man röker.

Är det så alltså?
– Min farbror var Korpenkonsulent och han sa att det faktiskt är på det viset. Man ska tydligen ha försökt dölja resultatet, men någon gång runt 1990 berättade han faktiskt att man märkt att människans skrivkapacitet ökade med trettio procent just när man drar in röken.

Är det samma sak med snus?
– Nej! Ja, det är säkert bättre än inget, men det är just under de där sekunderna när du drar in röken i lungorna som det märks. Men det säger ju sig självt, det måste finnas en vetenskaplig förklaring till att alla journalister och författare röker.

När började du själv att röka?
– Sommaren 1980. Min andra diktsamling ”Den andra resan” blev oerhört mycket bättre på grund av att jag rökte. Så fort jag drog ner lite rök i lungan kunde jag skriva en sida på en halvtimma! Jag gick från noll till fyrtio cigarretter om dagen på två veckor. Det var paradisiskt!

Det låter verkligen himmelskt.
– Efter den boken tyckte jag inte att jag lyckades dra ner röken lika djupt längre. Jag ringde en doktor och sade att jag ville röka på grund av mitt arbete men att jag inte längre fick samma kick av cigarretterna. Efter en undersökning sade doktorn att jag hade osedvanligt bra lungor. Jag tror att det berodde på att jag cyklade 1,2–1,6 mil varje dag när jag pluggade på gymnasiet. Jag har visserligen läst den där ”Äntligen rökfri”, men jag röker så lite nu. Jag har gått ner till sex, sju cigg om dagen. Samtidigt får jag ut jävligt mycket av att röka. Att röka fem till sju cigg verkar dessutom varken göra till eller från för män. Tjejer däremot ska tydligen inte röka mer än fyra.

Det ryktas att man sett dig jogga.
– Jo, jag har börjat igen. Jag blev sjuk förra sommaren och under vintern lägger jag ner, jag vill inte ramla och slå mig. Men jag har märkt att man inte blir lika röksugen när man springer.

Varför denna hälsovurm?
– Ju äldre du blir desto mer måste du sköta dig. Förr kunde jag jobba, gå på krogen och gå upp klockan sex på morgonen. Som standard. Det går i tjugoårsåldern. Idag skulle jag vara ett vrak efter bara några dagar. Man kan inte heller dricka alkohol på samma sätt längre [säger han och tar en stor klunk öl].

Varför går det så mycket konstiga rykten om dig?
– Jag vet inte. Det är märkligt. En gång var jag på fest utanför Kungsängen. Vid ett tillfälle satt jag utanför ett hus och hörde genom fönstret en massa spännande historier om någon person. Till slut förstod jag att man pratade om mig! Jag var tvungen att gå in och säga hej och de tappade ju hakan så klart. Uppenbarligen finns det någon som hittar på en massa rykten, och den eller dessa personer borde ju få pengar, för det handlar ju om rena fabrikationer. Flera av ryktena är dessutom lite smickrande, så de borde helt klart få betalt!

Det har ju alltid talats om dig och droger och det antyds ibland att din drogkonsumtion har att göra med att du inte längre skriver böcker.
– Det har inget med det att göra alls. Och huruvida jag använt droger eller inte är inget jag vill uttala mig om. Någon hade kanske sett det som en sorts genväg. Droger är en katastrof och jag tycker att det är oansvarigt att ha en liberal inställning till droger eftersom folk dör – om inte direkt så i alla fall känslomässigt.

Sprit då?
– Jag uppfattar inte att det innebär lika stora emotionella förändringar, jag är inte en av de 8,5 procent som får en kick av fyllan och löper större risk att bli alkoholister. Den där kicken kan jag i och för sig känna mig lite avis på. För de där 8,5 procenten frigörs dopamin och de blir pigga, vi andra blir ju egentligen bara trötta när vi blir för fulla.

Vissa slåss ju rätt duktigt när de är packade.
– Jo, för en liten grupp män går dopaminet på undersidan av det centrala nervsystemet. Det är där aggressiviteten sitter. Översidan är sexualiteten. Stimulans på undersidan gör att de söker bråk med samma lust. De får helt enkelt en kick av att bli arga. Det är det som är dåligt ölsinne – en kort förklaring!

Är du bra på matlagning?
– Det har jag lagt ner, som allt annat jag inte är bra på. Jag är visserligen rätt bra på att laga gåslever, lätt stekt med tryffelsås. Men det kan man ju inte äta varje dag, så annars nöjer jag mig med mackor.

Käkar du bara mackor?
– Jag har väl lagat makaroner och käkar snabbmat som alla andra. Men hellre mackor. Ägg med Kalles kaviar är också bra. Och bacon.

Det senare låter ju åtminstone lite Atkins?
– Hela kostcirkeln är en bluff! Jag har knappt ätit grönsaker i hela mitt liv. När jag flyttade till Stockholm levde jag på vaniljsås från Ekströms, sådan man vispar ut med lite mjölk. Det var gott och jag klarade mig ju bevisligen.

Du och din katt Esset har med andra ord lite liknande matvanor, när han var försvunnen gick du ut i Expressen med att han gillade lövbiff och just vaniljsås.
– Ja, men nu har Esset fått en ny bisarr passion – en viss typ av te med socker och mjölk.

Vad är det för te?
– Det är något afrikanskt som Natalie har skaffat. Min fru.

Del 2. Konsten.
I vilken Stig Larsson berättar om varför man aldrig ska ifrågasätta sina fixa idéer, varför det aldrig kommer att bli några fler böcker samt gör klart en gång för alla att dramatiska texter faktiskt behöver just dramatik.

Varför väcker du så enormt många känslor?
– Jag ska vara uppriktig, jag är en otroligt dominerande person. Jag tar stor plats. Det tycker många. Och det är en brist, eller var en brist, för jag var egocentrisk och insåg inte att andra människor behövde få lika stor plats som jag själv. Det är en naivitet från min sida som faktiskt gränsar till dumhet. Man skulle kunna kalla det en social närsynthet för jag har väldigt lätt att sätta mig in i människor som är fiktiva, men svårt med reella människor. Och jag har nog försämrat hela situationen genom att vara som jag är.

Och hur är det?
– Otroligt uppriktig. Tycker jag att något är dåligt så säger jag det. Jag har svårt att ljuga. Jag är så ovan att ljuga att det syns direkt på mig och då blir jag generad.

När blev du egentligen berömd?
– Ja, ”Autisterna” och den första diktsamlingen var det ingen som brydde sig om. De blev knappt ens recenserade. Det tog nästan ett år för ”Autisterna” att börja uppmärksammas och bedömas som intressant. Jag tyckte inte att det var så märkligt eftersom jag inte trodde att man recenserade debutanter över huvud taget på den tiden. Så det var nog egentligen med ”Nyår” som jag så att säga slog igenom och däremellan gick det ju kolossalt lång tid. Fem år. Jag ville inte bli fångad i ett formspråk, samtidigt som jag ville göra flera olika sätt att skriva till mina och om jag gjorde som jag gjorde med ”Autisterna” skulle folk få en uppfattning om vad en Stig Larsson-roman skulle vara och det ville jag ju inte.

Du har berättat om hur ”Autisterna” bara var en samling textstycken som fogades samman och som du knappt ens såg som en bok förrän Horace Engdahl sade att det var det. Blev arbetsprocessen väldigt annorlunda efter det?
– Mycket. Framför allt tidsmässigt.  I ”Autisterna” tog inte ett enda kapitel över två timmar att skriva och jag läste inte ens korrekturet. Det är lite synd. Det finns till exempel några norrlandismer, norrländska uttryck som jag absolut inte ville ha med. Värst är kapitlet där mannen får lift med en bil, för när jag skrev det partiet så kom jag av någon anledning inte på ordet för växelspak så jag skrev ” ploppen som man växlar med”. Och det kom med i boken. Pinsamt!

Hur träffade du förresten Horace Engdahl första gången?
– Jag hade flyttat till Stockholm och gick på Dramatiska Institutet. En kväll var jag på en föreläsning med sociologen Göran Therborn och då träffade jag Horace och hans gäng, stora delar av det som sedan blev Krisredaktionen. Jag hängde med dem på efterfest. Jag och mina kompisar i Umeå hade fått tidskriftsstöd till vår tidning Kod, men jag tyckte att vi egentligen var för unga för att göra den. Här var ett gäng som hade förmågan, så jag erbjöd dem pengarna.

Har inte du kallat den tiden för ditt universitet?
– Jag har ingen klassisk bildning, och den jag hade var ytterst ojämn. Horace och de andra var helt chockerade över mina brister. Jag var visserligen yngre, sju år yngre än Horace och fem år yngre än Anders Olsson men de kunde ändå inte förlika sig med att jag hade sådana oerhörda kunskapsluckor.

Vilka luckor var det?
– Jag kan läsa om fotboll och lingvistik på både franska och tyska eftersom de bärande termerna är så lika varandra. Men jag skulle aldrig kunna läsa en fransk roman. Eller ens en tysk! Horace och de andra kunde prata om Cicero och när jag undrade vem fan det var så fick jag en halvtimmes föreläsning om det. Det är idealet för alla universitet, så fort man frågar får man svar. Mitt liv hade gestaltat sig helt annorlunda utan dem. Jag började läsa kolossala mängder skönlitteratur, Balzac, Stendhal och andra moderna författare jag hade dålig pejl på.

Varför tog ”Nyår” så lång tid att skriva?
– Det skulle vara en normal svensk roman, hade jag tänkt mig. Och bara det blev ju problem, som du förstår. Den skulle för det första vara kronologisk och det passade inte mig alls eftersom jag i allmänhet inte vet vad som ska hända i nästa mening. Jag hamnade helt fel hela tiden. Efter ett år kastade jag allt efter sidan 23. Hur skulle jag till exempel kunna veta att den där tjejen han träffade efter åttio sidor skulle visa sig vara ganska tråkig?

Är det lika svårt att skriva hela tiden?
– Nej, de sista åttio procenten går som en dans. Har du kommit en bit in så lever karaktärerna sina egna liv. Ofta har man kanske en idé om att vad som ska hända och sedan visar det sig att det inte alls blir så. En gång var jag övertygad om att en karaktär var död. Men plötsligt, när jag satt och skrev, så ringde telefonen i manuset och det var hon! Jag blev väldigt glad. Hon levde!

Så du kan egentligen aldrig säga riktigt vad du menade med dina böcker?
– Det går absolut inte! Varför skriver folk om de vet vad som ska hända? Det låter osympatiskt, som om de var dammsugarförsäljare som ska kränga på kunden en pryl. Jag kan inte ens säga vad det handlar om i poesi, bara att det är bra. Visste jag varför jag tycker att det är bra skulle det ju vara ointressant. Nu kan jag läsa mina egna dikter flera hundra gånger.

Hur känns det i så fall att det alltid skrivs att du behandlar ”ondskan i vår tid” och så vidare?
– Man anklagar mig ofta för att skriva om förfärliga saker. Men ska man skriva något dramatiskt krävs det väl att det händer något dramatiskt? Det måste ju rimligen hända något som förändrar en situation och det innebär ofta att det går illa för en person. Går jag in i en karaktär vill jag ju inte stoppa handlingen med en massa moraliska invändningar, jag går in i personen totalt. Det här låter kanske konstigt, men i min omgivning blir jag upprörd när någon beter sig illa. Jag säger alltid till om jag ser någon bråka på tunnelbanan – som en snut. Det är ett mirakel att ingen slagit ner mig. Jag uppfattar däremot att det påhittade är något helt annat än verkligheten.

Så du skvallrar inte ens lite?
– Nej. Rent generellt tycker jag illa om folk som baktalar folk. Skvaller ska vara på den nivån att den man skvallrar om inte skulle tycka att det är alltför obehagligt att höra det. Jag tänkte på det när jag läste Koranen nyligen. Den boken är verkligen oerhört repetitiv och det som upprepas allra oftast – förutom att man inte ska ha ihjäl varandra – är att man inte ska tala illa om varandra. ”Observera Gud är kvar och hör” brukar det heta. Bibeln tar egentligen inte alls upp den frågan och det tycker jag är intressant. Tänk om skvaller uppträdde först på fyrahundratalet, efter att Bibeln skrivits men innan att Koranen nedtecknats – det är ju något som vi idag betraktar som lika självklart som jordbruk!

Det finns även de som kallat dig moralist.
– Jag tar ingen etisk hänsyn när jag skriver, det är ju skönlitteratur. Påhittat. Jag har inga problem att skilja mellan fantasi och verklighet. Det har jag aldrig haft.

Är du säker på att det inte blir några nya romaner eller poesisamlingar?
– Ja. Att skriva är också att veta när man inte ska skriva. Jag kräver av konsten att den ska få världen att se annorlunda ut, att inget riktigt liknande har funnits tidigare. Den ska vara som en helt ny optik, en helt ny vinkel. Jag tror att varje författare och konstnär har en begränsad mängd möjligheter. Jag har arbetat hårt och försökt. Nu känner jag inte att det går. Att vara författare är som att vara häst och kusk samtidigt. Och kan jag inte få hästen till Uppsala så tänker jag inte ens försöka, det vore ju taskigt mot hästen! Jag är nöjd med mina prestationer, men något sådan som till exempel verkligheten hos ett moln, det kan jag inte uppnå. Vi befinner oss i en värld som har en väldig skönhet, ändå bortser vi hela tiden från att det egentligen inte behövs något mer. Lär du dig bara att stå ut med dig själv så befinner du dig bokstavligt talat i paradiset. Vad mer väntar du dig? Springbrunnar? Vattenfall? Niagara? Vattenfestival varje dag? När jag sitter på Essingen och väntar på bussen ser utsikten ut som ett turistmål och det enda jag sörjer är att jag inte får se hur det kommer att se ut om åttio, nittio år. Jag gissar för övrigt att de kommer att bygga ut staden längs vattnet, det vore mest logiskt.

Du är femtio. Vad kommer du att göra framöver?
– Kompetensen finns kvar, precis som hantverksmässigheten. Så jag har börjat göra en del dramatiseringar av andras verk – just nu har jag jobbat med Dagermans ”Bröllopsbesvär” och Söderbergs ”Den allvarsamma leken” – och det är ju en helt annan grej. Däremot skulle jag aldrig vilja försöka göra något litterärt som jag känner är lite pinsamt och som skulle få mig att skämmas inför mina kompisar.

Vilka kompisar skulle du skämmas för, Horace Engdahl och Kristian Petri?
– Allihop!

Varför?
– Det vore väldigt genant att säga till folk man känner att de inte behöver köpa den där boken eller den där poesisamlingen som jag har skrivit för att den bara är sådär.

Men varför tappade du förmågan?
– Under andra halvan av nittiotalet ägnade jag mig mycket åt poesin – och jag kallar det bara poesi för att jag inte har sett något liknande det jag höll på med. Och det krävde en fruktansvärd ansträngning. Jag fann en metod … Eller, jag fick en hang-up, precis som ett barn som inte vill gå på A-brunnar. Jag ville skriva med helt raka marginaler. Varje rad skulle vara exakt lika lång som den första och jag ville inte ha några avstavningar. Och det kunde man bara få på min gamla dator från 1986. Det krävdes fruktansvärt mycket arbete för att anpassa språket efter det.

Men varför?
– Jag vet inte varför! Jag ställer inga frågor till mig själv! Så är det att vara konstnär, man ska inte ställa massa frågor till sig själv, man ska bara göra de saker som faller en in. Nu i efterhand ser jag ju att det var bra, men nu kan jag också skriva relativt obehindrat på det sättet. Nu kan jag få ner spontaniteter och ögonblickliga tankar på det här sättet och jag har hittat en ram som ingen annan författare i världen har! Jag kunde plötsligt ge mig in i texter och problem, gå in i dem och bearbeta dem på ett annat sätt. Det tog mig femton år att fatta poängen och då hade jag i princip redan slutat jobba på det sättet.

Men måste man verkligen skriva det på en dator från 1986 – är det inte bara att ställa in det på en ny?
– Nej nej, det är omöjligt!

Del 3. Kärlek och kvinnor
I vilken Stig Larsson gör klart att attraktiva kvinnor är bra för gatubilden, berättar en smula om sitt äktenskap och lägger korten på borden angående det där om att han bara skulle gilla småtjejer.

Har du läst Neil Strauss ”Spelet”?
– Killen med raggningsgrejen? Nej, den har jag inte läst. Jag var inbjuden till ett evenemang på Spy Bar men det krockade med Champions League så det fick vara. Men rent generellt tycker jag så klart att sådana lärdomar ska uppmuntras. Det lilla jag läst om hans teorier och vad boken handlar om låter ju rätt och riktigt. Egentligen är det bara konstigt att ingen gjort det tidigare. Jag tycker själv att det är roligt att lära unga killar tricks.

Vad lär du ut då?
– En gång var jag på middag hos en känd regissör som hade en son som var tolv år. Medan vi åt lärde jag sonen att han skulle titta den kvinna han var intresserad av i stjärtspringan. Stint och hårt, bakifrån. Sedan när de vänder sig om ska man givetvis låtsas som om det regnar.

Fungerar det verkligen?
– Kvinnor känner av sådant.

Vet du hur det gick för din protegé?
– Han testade det tyvärr direkt. På en berömd författares sextiosjuåriga fru. Alla vid bordet tystnade när han satt där och stirrade, det var lite pinsamt. Han tvingades erkänna vad han höll på med och att det var jag som lärt honom det.

Vad hände med dig då, blev du utslängd?
– Alla skrattade bara. Det var ju bara ett tips. Men man ska givetvis inte tillämpa det på en gång. Särskilt inte bland sina föräldrar!

Själv är du nygift. Grattis! Hur träffades du och din fru?
– Första gången vi sågs några gånger 1989, och som hastigast på en nyårsfest på nittiotalet. Sedan träffades vi flera år senare i Minsk av alla jävla ställen. Hennes föräldrar är från Polen och polska och vitryska ligger varandra väldigt nära. Hon jobbade på en teater där och de satte upp en av mina pjäser, ”Straffångens återkomst”. Vi blev ihop sommaren 2004 och gifte oss i höstas.

Var det ett stort bröllop?
– Hundra personer kanske. I Adolf Fredriks Kyrka. Men jag vill inte prata om det, det är för privat.

Så du vill inte säga varför du blev förälskad och plötsligt ville gifta dig?
– Nej, det är mitt privatliv. Men jag har aldrig varit emot äktenskap – vad har du fått det ifrån? Jag har alltid varit konservativ! Jag är både höger och vänster, konservativ i mjuka frågor, vänster i hårda.

Du har i alla fall träffat en kvinna över tjugofem år?
– Hela den där debatten om att jag föredrar småtjejer blev fel. Jag sade visserligen så, men det viktiga var att jag kom på en bra grej där, att om man jämför med södra Europa så var kvinnorna där mer måna om att behålla sin kvinnlighet mycket längre. Det är naturligtvis en fördel om kvinnor är attraktiva, det är inget att hymla om. Det betyder visserligen ingenting men det är ändå trevligt, det präglar ju gatubilden.

Har den svenska gatubilden förbättrats sedan dess?
– Absolut.

Vad tyckte du om att Bon byggde ett helt reportage kring din teori, som också finns med i artikelsamlingen, att man kan se på snygga författare att de är bättre än andra?
¬ De har missförstått mig. Det är ju inte nödvändigtvis så att snygga författare är bra. Men visst, du kan ju se om någon är smart eller inte, däremot är snygghet och intelligens inte samma sak.

Men vad handlade det om då?
– Jag tänkte på Marguerite Duras. Hon är inte bara oerhört begåvad utan var också in i helvete snygg. Och rent generellt har killar svårt att vara ihop med tjejer som de uppfattar som smartare än sig själva. Det är ett av de grövsta kvinnoförtrycken – för det tvingar kvinnorna att underspela sig själva. För att en tjej verkligen ska våga visa sin fulla begåvning har det ofta krävts en extremt kapitalstark eller intellektuell bakgrund – eller så kan hon vara så snygg att varken män eller kvinnor kan dissa henne. Som Duras.

Har du några fler exempel på det?
– I det sista fallet har vi sådana som Katarina Frostenson och Birgitta Trotzig. De kan strunta i världens krav. Andra kvinnor, som inte riktigt förmår frigöra sig hamnar på efterkälken.

Ser du några förbättringar?
– Jo, alltså det måste jag nog säga. Men det är alltid svårt att uttala sig om den tid man befinner sig.

Vilket var ditt första intryck av Horace första gången ni träffades?
– Han såg smart ut. Han såg intelligent ut.

Gjorde du det?
– Inte vet jag.

Ser du intelligent ut, tycker du?
– Det kan ju inte jag bedöma.

Del 4. Kulturlivet, kvalitet & karriären
I vilken Stig förklarar varför just kvalitet och kultur är så viktigt och funderar kort över sitt gamla intresse för hula-hulatjejer.

I artikelsamlingen blir det klart hur ofta du återkommit till begreppet kvalitet genom åren. Du har påtalat att du har en ofelbar förmåga att veta vad som är bra oavsett om du läst något eller inte. Missar du aldrig?
– Klart jag gör, men det rör sig nästan bara om att jag inte upptäckt saker än. Är något bra är det bra och det kan jag snabbt avgöra om det är. I vissa fall, som när jag var riktigt liten, kanske jag inte uppfattade kvaliteten. Men när jag var sex, sju år uppskattade jag Orson Welles ”Lady från Shanghai” och Federico Fellinis ”La Strada”. Det har med andra ord inget med bildning att göra. Däremot är jag såhär i efterhand mer skeptisk till min då så underliga faiblesse för Söderhavet. Men det grundade sig väl i att jag gillade hula-hulatjejer.

Det är väl inget fel på hula-hulatjejer?
– Jag vet inte, jag har inte varit där och sett några så jag kan inte riktigt uttala mig om det.

Allvarligt talat – är inte det här kvalitetsbegreppet egentligen bara de saker Stig Larsson gillar?
– Det låter löjligt när du säger det så. Tänk så här: Du kanske äter på en bra restaurang tillsammans med en vän som också är intresserad av mat. Era bedömningar kommer antagligen att överensstämma på ett något sånär. I min karriär, när jag samarbetat med andra människor, har jag säkert ställts inför fyrtiotusen konstnärliga val. Jag har aldrig varit med om att jag och någon av dessa människor jag samarbetat med haft riktigt olika åsikter. Jag är kanske hårdare mot sentimentalitet än de flesta, men ändå.

Varför är den här frågan så viktig för dig?
– Tänk vilket pris folk betalar för det dåliga kulturlivet. Fråga en elektriker om vad kvalitet betyder! Fråga en fotograf! De kan inte skylla ifrån sig, har de inte lyckats har de varit lata, slöa eller obegåvade. Om tjugo år kommer alla att hålla med mig och säga att det är så här. Ju lägre prestige i genren, desto mer okej är det att erkänna att så är fallet.

Men kan verkligen kulturjournalister påverka så mycket?
– Klubb- och krogliv blir bättre genom att folk tipsar varandra, men också därför att bra klubbar och bra krogar får resonans i tidningarna. En krogguide skulle ju vara ute och cykla om de verkligen tyckte att blodpudding är lika gott som finare mat. Jag tycker att kulturjournalistiken är ansvarig för att vi har fått en undermålig litteratur. Som det är nu kommer vissa bra böcker inte ut, det handlar framför allt om svår litteratur. Tänk Ann Jäderlund eller Katarina Frostenson, de hade inte kommit ut idag. Det hade inte varit ett problem om vi haft lika bra kulturklimat som vi har bra matklimat. Om folk verkligen trodde på det som står på kultursidorna vore det ett incitament för förlagen att ge ut den sortens böcker. Jag råkade komma fram i en tid när kulturjournalistiken såg bättre ut.

En sak som det sällan talas om är hur rolig du är.
– Jag eftersträvar inte att vara rolig. Jag försöker vara bra! Att kalla mig rolig är att förytliga det hela.

Är humor samma sak som ytlighet?
– Nej.

Men varför blev du så provocerad av att jag sa att du är rolig?
– Jag blev inte provocerad. Det är bra om du tycker att mina böcker är roliga – fine! Det är däremot inte min avsikt att vara just rolig.

Hur väljer du ämnen för kulturartiklarna, de är ju få andra intellektuella i Sverige som skriver om Magnumglassar?
– Jag ringde Björn Wiman som är redaktionssekreterare på Expressen och sa att jag ville skriva om Magnumglassarna och deras sammankoppling med de sju dödssynderna. Sedan skrev jag om ”Expedition: Robinson” också, men det var mer något vi snackade om på en fikarast.

Men de ringer inte alltså inte dig och ber dig att skriva smart om något som kan upplevas som lite knasigt?
– Just i fallet ”Expedition: Robinson” och Magnumglassarna kom idéerna från mig, det skulle de nog aldrig komma på, haha.

Fast du gillar väl att provocera folk också?
– Nej, jag är inte ute efter att provocera, jag vill bli populär – det vill alla. Det är dumt att jag inte är populär. Det är orättvist att jag inte är populär. Jag är ju populär bland dem som känner mig.

Men man blir väl inte populär av att göra utspel mot homosexuella?
– Det var inget utspel mot någon alls. Jag försvarade Åke Green. Det är uppenbart att Bibeln är fientligt inställd till homosexualitet, de som påstår något annat de ljuger. Rakt av!

Det står å andra sidan väldigt mycket åt både ena och andra hållet i Bibeln.
– Men inget för! Och om du nu är präst och hävdar att det inte är så har vi varken religionsfrihet eller tryckfrihet. Det vågar naturligtvis ingen säga eftersom de intellektuella i regel är tankens horor, det enda de tänker på är att vara populära bland sina kompisar.

Men vad tycker Stig Larsson om homosexuella?
– Jag har homosexuella vänner. Jag umgås med bögar. Det betyder väl inte att man behöver propagera för det. Däremot förstår jag inte varför de flesta homosexuella får något tantigt över sig. De borde ju gilla män. I så fall är det ju bara självdestruktivt att bli tantiga.

Här låter du verkligen reaktionär, hur religiös är du egentligen?
– Jag är kristen, jag ber till Gud. Jag tycker inte heller att jag gör saker som jag uppfattar som direkt onda. Men man misstar sig nog om mina åsikter, de låter så raka för att jag tillspetsar och överdriver dem en smula – men jag känner mig väldigt ensam när jag säger dem, det finns ju ingen annan som gör det – och skulle jag inte uttrycka mig som jag gör är jag rädd att de försvinner i bruset. Jag tycker inte illa om bögar men religionen förljugs och det förstår jag inte.

Vad är det som får dig att ständigt vilja säga sådana saker och göra den sortens utspel?
– Jag är intellektuell, jag har till och med lön av staten, konstnärslön, och den får jag ju för att vara intellektuell. Då ska jag ju säga vad jag tycker och tror, annars skulle ju det systemet vara helt meningslöst. Om nu ganska få är med i mitt lag, men inte har den retoriska förmågan att säga det, så måste ju jag göra det.

Varför blir du då alltid missförstådd?
– Jag tycker inte att jag blir missförstådd särskilt ofta. Jag blir sällan oriktigt citerad. Problemet är det att jag alltid försöker svara korrekt. Jag försöker vara sanningsenlig och det är ju ovanligt. Jag förstår inte varför jag ska ljuga, så länge det inte är en kompis som gjort något brottsligt för då håller jag naturligtvis käften. Men om jag får en fråga, varför ska jag ljuga? Att folk tycker att svaren är obehagliga må vara hänt. Det är klart att det är jobbigt att det blir liv om det, men jag har tillräckligt mycket sanningslidelse för att inte vilja tulla på den. Sedan tycker jag att det är dålig stil att hänga ut mig. Mina åsikter är inte så udda som folk vill ha det. Kulturvärlden är så konformistisk.

Till och med Jan Guillou har hoppat på dig i ”pedofildebatten”.
– Det var trist. Jag gillar ju honom, men jag tror att hans ilska riktar sig mer mot den del av kulturvärlden som jag tillhör än mot mig. När det kommer till kritan tror jag att han tycker att jag är rätt trevlig.

Varför är det så viktigt med kultur?
– Kultur har två sidor, den ena handlar om att sprida förnuft och klargöra vissa saker. Kristina Lugn, Ingmar Bergman och Lars Norén har nog gjort det svenska sociala livet mycket bättre genom att belysa det mellanmänskliga beteendet. Den andra sidan visar på saker som inte funnits tidigare. Sudda bort Louis-Ferdinand Céline, Franz Kafka och Walt Whitman och världen skulle vara lite annorlunda, vi skulle sakna dem på ett annat sätt. Eller ta bort Rainer Werner Fassbinder eller Miles Davis. Världen skulle vara fattigare.

Del 5. Karlar och kompisar.
Stig Larsson berättar sanningen om Arne Anka-åren, redogör för sin fascination för manlighet och mod och förklarar varför man ska se till att endast besöka bra tjurfäktningar. Dessutom vägrar han att uttala sig om fenomenet penismätning.

Stämmer det att du ställt upp på att gästa svensexor, och kommit dit med mazariner och kaffe?
¬ Ja, det har hänt vid två tillfällen. Folk har ringt och bett mig komma. Man har tyckt att det vore roligt och då har jag ställt upp.

Vad har du snackat om då?
– Jag har inga som helst minnen av det.

Är det inte lite en del av den genikult som råder kring dig? Jonas Thentes text i Dagens Nyheter igår om hur du stötte på hans tjej, och så vidare, ekade ju lite av det. Män gillar att umgås med Stig, höra på Stig …
– Hur fan ska jag kunna svara på det? ”Ja, det har det funnits” eller ”Nej, det har det inte funnits”. Det kan inte jag uttrycka mig om alls. Du får vända dig till någon annan.

Okej. Vi byter ämne. Vad har du lärt dig av livet som du önskade att du visste tidigare?
– Det blir ett bättre liv om man är trevlig. Vi har av någon anledning väldigt svårt att inse det. Vi är bara marginellt bättre än vår föräldrageneration som trodde att allt hängde på soffan – ju bättre soffa desto härligare liv. För det är ju så, vi inbillar oss att världen värdesätter saker hos oss som vi inte alls värdesätter hos andra. Folk som verkligen känner en är till exempel mindre imponerade av ens eventuella framgångar. Däremot gillar de en om man är trevlig.

Apropå trevligt – var det riktigt så dekadent och grisigt som ert liv beskrivs i Arne Anka?
–  Alltså hösten 1985 var vi nog ute nästan varje kväll. Jag och Kristian Petri hade pengar, de andra hade det inte. Ingen har fattat det men Charlie Christensen, som ju är Arne, var oerhört moralisk och var väldigt upprörd över den här livsstilen. Han gillade inte att kröka som vi gjorde och han gillade inte hur vi höll på att träffa olika brudar hela tiden. Charlie var verkligen ingen flummare. Han tyckte att vi andra var sluskiga, fick nog och flyttade till Spanien.

Om han ville bort är det väl ändå konstigt att han flyttade till Spanien, är inte ni andra ständigt där och gör filmer om Orson Welles eller hänger på tjurfäktningar?
– Jo, vi har ju alla någon förkärlek för Spanien. I mitt fall hade jag en lång relation med en spansk tjej men jag vet inte hur många tjurfäktningsturneringar i Madrid som Kristian varit på, det är väldigt många. Nu har de tyvärr stängt tjurfäktningshotellet Reina Victoria som vi brukade bo på, men Portugal, Spanien och då framför allt Kastilien har den sortens kultur som jag uppskattar mest.

Vilken kultur är det?
– Där finns världens bästa krogar och uteliv och det kan jag säga rent kategoriskt. I varenda liten håla finns krogar och klubbar i nivå med New York. Jag gillar naturligtvis även New York, men jag tror att de bästa ställena där faktiskt på sätt och vis baserar sig på spanska barer. Inte minst i fråga om arkitekturen.

Varför är du så fascinerad av tjurfäktning?
– Tjurfäktning ska man bara se om det är bra tjurfäktning, med de bästa matadorerna. Annars är det bara djurplågeri. De duktiga dansar liksom, det blir en helt annan spänning och skönhet. En av mina vänner såg en matador spetsas rakt i skrevet, vifta bort läkarna och sedan slutföra det hela innan han segnade ner. Imponerande! Mina vänner och jag har en väldigt hög … En ovanligt hög uppfattning om mod. Jag är ovanligt lite intresserad av krig för att ingå i det här gänget, de andra är däremot ovanligt intresserade av saker som pansarslag. Jag är inte så intresserad av just det, även om jag tycker mycket om att läsa Peter Englund. Vissa av mina vänner känner till exakt hur många liter bensin som fick plats i tanken på vissa pansarvagnar under andra världskriget.

Handlar det alltså om manlighetsromantik på någon sorts pojkrumsnivå eller vadå?
– Du, jag träffade den högst dekorerade engelske soldaten, George Robinson. Han var bara en och sextioåtta lång, hade silvergrå polisonger och var åttio år. Detta var 1988 vid El-Alamein. Han hade levt under sanden och nattetid krupit ner i tyska skyttegravar och skurit av halsar. Om jag inte känt en naturlig respekt för honom skulle jag inte se mig själv som man. Jag är modig – men inte så modig.

Vad säger det egentligen om manligheten?
– Bilden av manlighet handlar om mäns förhållande till andra män. Manligheten har lite med kvinnor att göra.

Ungefär som penismätning då?
– Det kan jag inte uttala mig om.

Vad beror din fixering vid mod på?
– Är det så konstigt? Visst känner man respekt för någon som är modig. Det är den enda egenskapen som en man har i bakfickan. Det är den enda egenskapen som du kan förändra. Resten kan du inte göra så jävla mycket åt.

Av Klas Ekman

Text: Klas Ericsson

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig här. Liggandes i hängmattan på Coral Bay Resort, ett par timmars båtfärd utanför Busuanga. Det kan dröja länge, det kan också bli så snart som efter nästa personalfest, men när den dagen väl kommer ser jag inga alternativ. Det här är en plats man besöker med sin käresta eller ett ställe dit man drar när man vill fly livet och allt vad man blivit, i andras ögon såväl som i egna. Runt hörnet finns bara den sydkinesiska sjön. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för att släppa loss det vresiga, skäggiga originalet som ligger och lurar inom mig. Nätterna är fullständigt magiska, djungelljud och vågskvalp turas om att vagga en till sömns. Just den här kvällen blixtrar det längs hela horisonten, som om någon filippinsk Gatsbyfigur smällde av hela sin förmögenhet på fyrverkerier. Men det regnar inte. Och det blixtrar inte över oss. Vi hör inte ens åskan, ett faktum som bara bidrar till känslan av att vara bortkopplad från världen. När jag satt mig ute på en båt vid bryggan och plaskar i vattnet lyses det upp av mareld.

Mitt rum är så enkelt och väggarna så tunna att mina snarkningar senare råkar väcka en rumsgranne, men det här känns lyxigt om något. Naturen bränner av alla sina specialeffekter samtidigt bara för mig. Det enda tecknet på övrigt liv är en mycket söt fransyska och en eld på en strand långt bort. Illusionen av att befinna sig vid världens ände är ändå komplett. Det finns inget som ett miljöombyte för att få ens tidigare bravader att kännas avlägsna och oviktiga. Avståndet förvandlar dem snabbt till ett kraftigt understruket imperfekt, även om det bara handlar om föregående dygn kan händelserna och upplevelserna snabbt kännas forntida. Det är denna mekanism som gör att man även efter en kort resa kan få kraften att på allvar förändra sitt liv och sina vanor, eller åtminstone inbilla sig att man har den förmågan, något som ibland är gott nog. Efter frukosten ute på Coral Bay försöker jag samla mig och skaka bort alla nattens mardrömmar. Drömmar som var lite för verklighetstrogna för att jag ska lyckas. Flera gånger vaknade jag av att jag fastnat i vrak och simmat genom halvt om halvt upplösta lik. Det behövs ingen Jung för att tolka drömmarna. Ni hade också bara behövt höra Arnos stories.

På dagen, alldeles efter att vi kom fram till Coral Bay Resort efter en timmes flygresa, ytterligare en timmes skumpig bussfärd över Busuanga och ett par till tre timmars båtfärd rakt ut i skärgården där utanför, möttes vi på stranden av den tyske dykaren – Arno. Eftersom vi ska besöka några av andra världskrigets vrak i området kring Busuanga började Arno dra sina historier om sjunkna spanska galjoner. Arno berättar om oerhörda skatter och om folk som blivit lika ofattbart rika på mer eller mindre olagliga expeditioner. Han berättar skrämselhistorier om hur han vid en dykning på ett av de många japanska vraken i området plockade upp en gammal gasmask. Arno ser upphetsat triumferande ut, precis som de äldre barnen på dagis när de skulle berätta vad ordet ”knulla” egentligen innebar.
– När jag kom upp så såg jag att det satt kvar en käke i masken.

Inte ens ett dygn senare sprattlar jag fram tio, femton meter under vattenytan. Det går inte framåt med riktigt den sobra elegans jag föreställt mig, men det går åtminstone framåt. Fördelen med syrgastank är att man tvingas andas lugnt och försiktigt och därför, precis som de brukar skriva i självhjälpsböcker, också verkligen blir mycket lugnare. Trots Arnos berättelser om vad som eventuellt kan tänkas vänta här nere.  En annan tysk, Thomas, leder vägen längs revet. Han är dykinstruktör och har bott här i åtta, nio år. Vi är på väg mot en japansk kanonbåt. I september 1944 sänkte amerikanska bombflyg ett mycket stort antal fartyg i vattnen häromkring. Vissa ligger på femtio, andra på bara tio till tjugo meters djup. Gamla vittnesmål berättar att det var som om hela havet brann. Ett stort antal människor dog. Det lär ha luktat ruttet kött i månader.

Ofta när jag reser märker jag hur jag jagar en viss sorts bilder som jag redan fantiserat ihop på förhand. Att närma sig vraket visar sig uppfylla alla mina förväntningar. Konturen av det framträder exakt så långsamt och suggestivt som de brukar göra i dokumentärer där någon amerikan i keps upptäcker Titanic. Tack och lov ser jag inga människorester även om jag ryser när jag passerar en av de öppna luckorna på däcket och ser in i de kolsvarta hålrummet. Jag flyter fram strax under skorstenen. I fören kan man klart och tydligt se det kejserliga emblemet som några dykare nyligen skrapade fram. Vraket ligger i en sluttning mot ett bråddjup. Båten är en av de minsta men ändå är det, trots bra ljus och väldigt klart vatten, svårt att få en överblick över hela vraket.
Till slut återvänder vi till stranden. Dyk-Thomas lutar sig mot en sten och röker Marlboro Lights. En stor köttig överkropp med ett ännu större huvud ovanpå, en smula rödbränd och med ett par guldringar i bröstvårtorna. Våtdräkten halvt nerrullad. Ett mycket tyskt utseende.

Den första gången jag såg en människa drabbad av spetälska var på en resa i Vietnam i slutet av nittiotalet. Jag hade precis gått i land i Nha Thrang, något omtöcknad, efter en båttripp med Mama Hahn, en liten, liten kvinna med en enorm kapacitet när det kom till att dricka alkohol (som partytrick svepte hon en hel flaska rödtjut). Mama Hahn anordnade turer i skärgården utanför semesterstaden där man bland annat fick besöka en flytande bar. Såväl mat och vin som marijuana ingick i priset, det knusslades inte direkt med deltagarnas eventuella preferenser. Soundtracket? Det mest förväntade – Bob Marleys Legend.

När vår hop av höga, fulla (alternativt småskrämda svenska) turister gick upp för piren möttes vi av ett gäng tiggare. En av dem log oerhört brett. När jag kom lite närmare lade jag märke till att hans lilla korg hölls mellan två stumpar, amputerade en bit över armbågen. Det visade sig också att han inte alls log. Läpparna fanns inte. Allt som var kvar var ett köttigt, benigt hål och två i sammanhanget märkligt snygga tandrader. Trots att jag bara en halvtimme senare, inne i Nha Trang, hamnade framför en framrusande tjur som jagades gatan fram av hundratals skrikande vietnameser, var det den dagens starkaste upplevelse, inte bara på grund av den stackars mannens lidande utan också i kontrasten mot det bullriga amerikanska collegegäng som jag råkat bli en del av. Culion, den filippinska spetälskekolonin som jag nu besöker, visar sig dock vara märkligt idyllisk.

Husen är byggda i kolonialstil och det finns inte längre några sjuka kvar. Här bildades i början av nittonhundratalet ett märkligt samhälle som av många av de drabbade sågs som en befrielse från omvärldens äcklade blickar och den rädsla för smittan som gjort att de isolerats. I dag rör det sig alltså snarare om en idyll. Nedanför kyrkan, på en höjd vid hamnen, har ett gäng ungdomar dyktävling. På museivåningen i det gamla sjukhuset kan man följa öns historia. Vi sitter ner och ser en musikvideo på temat spetälska. Gamla journalbilder ackompanjeras av en mycket mild och lycklig kör som framför The Culion centennial song.
Vissa fakta i museet är så bisarra att det är svårt att veta hur man ska reagera. Exempelvis berättas det om tidiga försök att bota patienterna. De sjuka grävdes ner i sanden på stränder så att bara deras huvuden stack upp, eftersom man trodde att själva marken skulle ha en helande kraft. Detta var, berättar texten, en behandling som kunde pågå i flera år.

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig i stället här. Simmandes i den stora insjön Kayangan på ön Coron. Vid kanten av klipporna vid ön ligger några märkliga små hus, uppförda på pålar. Därinne bor de människor som försörjer sig på att klättra efter svalbon. Det är ett livsfarligt värv. Allt för att bättre kinesiska kök ska kunna servera den soppa som görs på fågelbona och som ska vara så bra för hyn. Svalbojägarna anser att insjön är helig. En bit av Gud. Det krävs en viss ansträngning för att kunna ta sig dit. Först får man ta sig över en bergskam som sträcker sig mellan två toppar. Antalet myggor per kubikcentimeter luft är enormt. Därefter gäller det att så snabbt som möjligt ta av sig kläderna och kasta sig i sjön, vilket ser en smula komiskt ut eftersom man samtidigt försöker slå bort ett hundratal blodsugare från kroppen. Johan är i först och har sjön helt för sig själv i säkert en tjugo sekunder. Tillräckligt länge för att skrika om hur kallt det är.

Beredd på att tappa känseln kastar jag mig i med berått mod. För att omslutas av närmast pissljummet vatten. Inställd som jag är på en extrem kyla är omställningen på sitt eget sätt och vis nästan smärtsam. Först när jag redan simmat tjugofem meter ut kan jag ta in hur vackert det hela verkligen är. Sjön i sig ligger helt stilla, man hör bara suset av djungel runt omkring och vattnet är så klart att man ser stenbottnen. Det verkar inte växa något alls under vattnet, något som gissningsvis borde oroa, men som bara förstärker intrycket av renhet. En glasklar, stor insjö, helt för sig själv. Med västerländska mått mätt är Filippinerna förvånansvärt oexploaterat. Jag är egentligen bara några timmars flygtur från Bangkok, men det här skulle aldrig kunna hända i Thailand. Att simma i den här insjön är både en ynnest och läskigt. Fantasier om människooffer, om stammar som slänger upptäckare i vattnet bara för att se dem ätas upp under mycket plågsamma former av något H.P. Lovecraftskt ”onämnbart” som lever i djupet av sjön. Intet ont anande resereportrar som blir nerdragna av sjöodjur. Check på alla punkter. Och det är väl just däri delar av tjusningen ligger. Upplevelser som är enbart behagliga glöms direkt.

Vid lunchtid den fjärde dagen på Filippinerna sitter vi på en buss på väg norrut från Manila. Som vanligt i de här fallen med upphajpade turistmål försöker jag att arbeta ner förväntningarna till ett minimum. Dessutom har vi tur att åka med turistguiden Lynn Baranda Erba, en riktig historieberättare som förvandlar minsta skjul till en präktig story av de där sorterna som man inte riktigt vill ”kolla sönder”. Stämmer det till exempel att Imelda Marcos, diktatorhustrun vars enorma skosamling blivit ett begrepp världen över, är oerhört astronomiintresserad och brukade åka runt i skolor landet över och föreläsa om svarta hål? På väg genom Manila passerar vi ett jättelikt palats i betong som verkar stå helt öde. Vår guide berättar att det är filmpalatset som fru Marcos lät bygga.
– Varför ser det så ödsligt ut? frågar jag.
– Det spökar, säger Lynn.

Imelda Marcos när ett intresse för de sköna konsterna i allmänhet och filmen i synnerhet. Så därför instiftades det en stor filmfestival i Manila. För att ha något att visa upp byggde man ett första filmpalats. (Det berättas att Ferdinand Marcos var så rädd för attentat att han knappast såg omvärlden över huvud taget. Så när diktatorn första gången såg filmpalatset frågade han undrande vad för byggnad det var. ”Din frus filmpalats”, blev svaret.) Tyvärr var man tvungen att stressa på själva konstruktionen för att hinna med, och en hel våning rasade samman över de stackars arbetarna.
– Så filmpalatsets väggar blev deras grav. Kropparna ligger kvar där än. Men döm om folks förvåning när man började visa filmerna och det dök upp byggarbetare i sekvenser där inga byggarbetare skulle vara!

Denna bonus var en smula impopulär. Dessutom drevs städare och vakter till vansinne av spökerierna som snart inte bara ägde rum på filmduken.
– Nu är det endast transvestit- och bögshower som spelas där, de där som är så otroligt populära hos de koreanska turisterna.

Alla sidor av Filippinerna som av en turist skulle kunna uppfattas som märkliga eller kanske rent av lite stötande skylls oftast på något annat asiatiskt folkslag. Och just koreanerna gillar alltså tydligen bögshowerna. Mörkret faller och i samma stund som solen går ned bakom bergen börjar det ösregna. Färden fortsätter i timmar. En blixt lyser plötsligt upp den ödsliga vägen mot Banaue. Mitt framför bilen, i ösregnet, framträder en man på mycket höga styltor. Vi girar snabbt. Han försvinner bakom oss i mörkret.

Morgonljuset letar sig in genom draperierna i mitt rum på Banaue Hotel, en byggnad som mest av allt påminner om resorten The Great Northern i David Lynchs tv-serie Twin Peaks. En jättelik mörk trädbyggnad, vars inredning går i samma färger och där samlingsrummet i stort sett består av en jättelik brasa. Det är när man drar gardinerna åt sidan som det verkligen går att ta in Banaue. Hela utsikten består av gröna risterrasser. Under dagen kör vi upp och ner i bergen, tittar från olika utsiktspunkter och är ute och traskar på terrasserna. De är ofantligt gröna nu i månadsskiftet mellan maj och juni och stigarna är smala. Lider man av en smula höjdrädsla kan ett möte bli en pärs. Vid en av utsiktspunkterna berättar Lynn om hur folket här brukade begrava sina döda förr i tiden. Enligt sedvänjan placerades tydligen den avlidne på förstutrappan i dagar, ibland upp till en vecka, till dess att alla i trakten hunnit visa sin respekt och sagt adjö. Liket brukade dessutom ”läcka” ut en vätska som man då drack för hälsans skull. Detta tog efter många om och men slut när de kristna missionärerna kom. Även om genomslaget för kristendomen först inte blev lika stort som man hoppats. Folket blev helt enkelt bara glada över att få ännu en gud att addera till de redan befintliga. Sedan följer en liten utläggning om hur många olika folkslag och raser som Filippinerna egentligen består av och hur detta tillsammans med de olika kolonisatörerna gett landet en genetisk mycket välavvägd cocktail. En arvsanlagens Dry Martini.
– Det är den blandningen som gör oss vackrare än alla andra asiatiska folk, säger Lynn.
– Särskilt om man jämför oss med indoneserna!
Man ångrar inte en dag i Banaue, men jag tror att man hade ångrat två. Det är verkligen imponerande med alla risterrasser, men till slut är det verkligen bara ännu en hänförande vy. Så vi åker vidare i stället mot ett annat spektakulärt mål i närheten. Efter en biltur längs dimmiga och väldigt grusiga serpentinvägar når vi bergsbyn Sagada som ligger högt upp på toppen av ett berg. På vägen passerar vi genom en annan by. Mitt på gatan står ett tjugotal personer samt ett par hundar och tittar på när en man med kraftiga köttyxeslag styckar ett stort svin. Blodet rinner neråt vägen. Det finns två anledningar att besöka Sagada. Dels den goda yoghurten i stan, dels de hängande kistorna som finns lite här och där i trakten.

Förr fanns det en tredje anledning. Förutom klippgravarna är Sagada känt för att en gång i tiden ha haft enorma marijuanaodlingar. När lagens långa arm till slut bestämde sig för att göra något åt saken så visades detta upp i ett tv-inslag som fortfarande anses vara en klassiker på Filippinerna. Före: Ett sällskap mycket allvarliga polismän förklarar att de minsann ska bränna olagligheterna. Efteråt: Odlingen står i ljusan låga, men poliserna är inte längre riktigt lika allvarliga. En hysteriskt fnittrande polischef intervjuas. I dag är Sagada inte riktigt samma hippiecentrum som förr, vi får nöja oss med att traska ner till en grotta och titta på de grådammiga kistorna. Man har helt enkelt begravt sina anhöriga mitt på klipporna, en vana som inte är riktigt lika förekommande i dag som förr. Det var några år sedan någon senast begravdes på det sättet. Klättringen tillbaka tar på krafterna, vi är tillräckligt högt upp för att det ska bli en smula svårt att andas.

Det finns även ytterligare en grotta med klippgravar, men den är stängd sedan den dagen en överförfriskad irländare fick för sig att spendera natten därinne. Han föll, mycket olyckligt, ner i ett hål i grottan och hittades först flera veckor senare då kroppen sköljts ut nere i en flod, flera kilometer härifrån. Som så ofta på Filippinerna överträffar anekdoterna och de burleska skrönorna runt omkring utflyktsmålen själva naturupplevelserna. Frågan är om man är riktigt rätt ute när man vill utropa just Banaue till världens åttonde underverk. Är det i själva verket inte Filippinernas historier som man borde bevara till eftervärlden? Detta är trots allt landet där hela befolkningen längtar efter varje val eftersom det viktigaste sättet att vinna väljare på är att lansera skämt om sina politiska motståndare. Visst har det varit många valskandaler genom åren, men de flesta vi möter minns snarare alla vitsar.

Den före detta skådespelaren och numera åtalade expresidenten Joseph ”Erap” Estrada är antagligen den politiker som gett upphov till flest skämt, alla med den poängen att han är försupen, dum och knappt kan tala engelska. Länge var den bästsäljande boken här en samling med de bästa Erapskämten. Det sägs till och med att han under sin presidentperiod brukade låta sina egna partikamrater släppa roliga historier om sig som en metod för att hålla folket nöjda och få dem att skratta bort hans misstag.

Ända sedan jag såg de små husen i lagunen utanför Busuanga för några dagar sedan och plötsligt insåg under vilka vidriga omständigheter de stackars fågelbojägarna jobbar har jag känt ett brinnande intresse för att stödja och belöna dem, deras familjer och deras yrkesskicklighet. Till min glädje hittar vi, efter att ha återvänt till Hyatt i Manila, faktiskt svalbosoppa på menyn i den påkostade och relativt dyra kinesrestaurangen Li Li som ligger på femte våningen i hotellet, strax ovanför det populära kasinot. Vi har precis återvänt från Banaue och är extremt hungriga och väljer följaktligen den största avsmakningsmenyn. Svalboet – byggt av svalornas saliv – kokas och det hela ger en lite klimpig, något salt, soppa. Den vi först beställer innehåller seafood. När vi ska välja efterrättsalternativ ser jag att det finns en annan svalbosoppa än den vi redan ätit. En mycket dyrare och uppenbarligen mycket finare, mer äkta. För sexdubbla priset. Man kan förstås inte låta bli att irriteras. Det måste rimligtvis vara en extrem klasskillnad. Vårt fågelbo ingick i menyn. Det lyxiga fågelboet kostar nästan lika mycket som allt annat vi redan konsumerat. Dryck inräknad. Som den undersökande journalist jag trots allt är, i alla fall när det gäller dekadent mat, beställer jag in ett par svindyra tallrikar och hoppas på förlagets förståelse. Därefter väntar jag med stigande spänning. Soppan visar sig se exakt likadan ut. Det enda som saknas är de små goda skaldjursbitarna.
Less is more? Uppenbarligen är det så. För efter ett par skedar känner jag mig lurad och kallar till mig kyparen.
– Fick vi rätt, det smakar likadant?
– Javisst. Fågelboet saknar ju smak, som ni vet.

Att skämta om en osmaklig prisnivå vore kanske en alltför lättplockad poäng? Vi enas i stället om det oerhört förfinade drag i det kinesiska köket där rättens historia är viktigare än smaken. Att äta svåröverkomliga fågelbon, hajfenor och dricka blodet från en orm har ett symbolvärde som helt saknas i västerlandet. Efteråt tar vi några cocktails på Hotel Philippine Plaza. I vårt sällskap ingår Manila Standards nöjesredaktör Isah Red, en man som liknar Herr Padda i Det susar i säven. Herr Padda var alltid min favorit. En annan man korsförhör mig samtidigt på fakta om Håkan Hagegård och Jussi Björling eftersom han älskar opera och tycker att Jussi är den störste och att Håkan är nästan lika bra. Han ser alldeles bestört ut när jag erkänner att jag en gång varit med om att försöka trasha ett hotellrum på Hagegården utanför Arvika. I något sammanhang frågar jag vem som är Filippinernas svar på Paris Hilton. Isah Red smäller ner sitt vinglas. Hela bordet tystnar.
– Kris Aquino! säger han.

Sedan börjar alla prata i munnen på varandra. Kris Aquino är dotter till expresidenten Corazon och den mördade senatorn Benigno Aquino och vi får höra så många anekdoter om hennes kärleksaffärer med gifta män att jag inte hinner anteckna alla. Den mest uppseendeväckande handlar om då hon gick ut i medierna med att ha blivit misshandlad av sin dåvarande man. Denne ska dessutom ha hotat henne med pistol. Allt blev dock märkligt nog och mycket plötsligt nertystat. En kvinna vet besked om varför:
– Hennes advokat frågade henne om hon gjort något för att provocera fram det hela – och det visade sig att hon bitit honom … I PUNGEN! Advokaten förklarade tydligen att ingen domstol på hela Filippinerna skulle fälla honom för den misshandeln efter vad den stackas mannen fått gå igenom.
– Vart skulle Kris gå ut om hon går ut i kväll? frågar Johan.
– Greenbelt 3, eller kanske Embassy, säger Isah Red.

Sekunden efteråt sitter vi en taxi på väg dit. I författaren Alex Garlands Det okändas omkrets, uppföljaren till genombrottsromanen Beach, skildras Manila som en av världens värsta städer, full av kriminalitet, fattigdom och ond, bråd, död. Den sidan finns förstås. På väg till en bankomat tvärs över gatan från vårt hotell övermannas exempelvis RES chefredaktör av tre prostituerade som klättrar på hans rygg. Men det finns också ett helt annat Manila. Det är de nybyggda kvarteren i Makati där de två nämnda uteställena ligger. Embassy är en ganska vanlig hiphopklubb där folk med säckiga byxmodeller viftar med armarna i taket till Nelly Furtados Promiscous. Alla dricker turkos Hpnotiq. Vi med.

Greenbelt 3 är en del av ett shoppingcentrum där det finns mängder med barer. Bland annat salsaklubben Café Havana där det är mest drag. Johan dansar. Jag försöker. Vi beställer drinkar efter drinkar. Rastlöst går vi på upptäcksfärd. På en bar i huset växlar en ståuppkomiker omväxlande mellan engelska, spanska och filippinska. Vi missar poängerna varje gång.Ett gäng franska flygvärdinnor gör sällskap med oss ett tag. Vi beställer in en flaska absint, häller upp shots efter shots tills de tittar på oss med förfärade ögon.
– You’re crazy, säger den sötaste.
– We’re swedish, säger Johan.

Vi räknar på allvar med att det ska ha förklarat saken. Kanske gör det också det. Men när flaskan är slut är vi ensamma. En tömd flaska betyder samma sak på alla språk. Tillbaka utanför hotellet. Klockan är oerhört mycket. Ändå ser vi en öppen bar. Det tar ett tag innan vi inser att vi hamnat på en bordell. En påtänd tjej utför en dans som förmodligen är menad att vara erotisk. Cyniskt nog är det Meatloafs I’d do anything for love (but I won’t do that) som spelas. En man med ett djävulskt leende presenterar sig som Jim Tan. Han frågar om vi vill ha en, två eller tio tjejer. Vi tackar artigt nej. Han säger okej, han förstår och återvänder tre minuter sedan med minst ett dussin unga kvinnor i släptåg. Plötsligt är vi omringade och omkramade. Dags att fly. Våra drinkar blir kvar på bordet.
– Inget för er? Det här stället är däremot väldigt populärt bland japanerna, säger en man som står utanför dörren och röker.
Dekadensen är hård. Om min hy skulle påverkats positivt av svalbosoppan så är allt förstört nu. De svarta ringarna under mina ögon har aldrig varit lika mörka, och då kallades jag ändå för Dracula en tid i tonåren. Jag känner mig nästan som Martin Sheen i Apocalypse now där han får tokspel under och efter ett privat fylleslag på sitt hotellrum i Saigon. Kort sagt: Jag har somnat som ett svin och vaknat som ett vrak. Mina pengar är slut, eller i vart fall borta. Jag kan inte kontrollera mina fnissattacker, men de har ingenting att göra med att situationen i sig skulle vara särskilt rolig. Jag är bara så vansinnigt sliten att bara tanken på att försöka äta frukost eller ens ta på sig kläder och försöka gå ut genom hotelldörren känns fullkomligt surrealistisk!

Därför är det så klart mycket passande att jag börjar återkomma till mina sunda vätskor några timmar senare när jag redan sitter i en lång kanot på den flod där Francis Ford Coppola spelade in sitt Vietnamepos. Min egen privata apokalyps bara förstärker upplevelsen medan vi paddlas fram genom en liten stad bestående av gamla kolonialbyggnader där barnen verkar ha floden som sin lekplats. Runt omkring oss skvätts det och skrattas. Svetten rinner och jag när en mycket stark önskan att få kravla ur mitt eget skinn medan två taniga men urstarka män ror båten framåt samtidigt som de vid nästan varje fors som passeras skriker ”bomba!” (ett ord som betyder ”snabbare”). Floden har skurit sig långt ner i berget och omges av höga väggar med så tät vegetation att många palmer verkar växa på varandra. Jag ångrar att jag inte smetade in ansiktet med kamouflagefärger, det hade varit passande.

I slutet av floden finns en liten sjö och ett stort vattenfall, Pagsanjan Falls. Fallet utgör själva turistattraktionen. När vi kommer fram hör vi skriken från en stor samling koreanska turister som håller på att dränkas under vattenkaskaderna. Den moderna mänsklighetens oförmåga att anpassa sig ens till de enklaste av naturens lagar visar sig tydligt eftersom flera på flotten bär stråhattar och kepsar, huvudbonader som inte riktigt har samma form när de dras tillbaka ut ur fallet. Själv tror jag att jag ska bryta nacken när jag prövar, så tungt är trycket.
När vi återvänder tillbaka längs floden har all barnlek tystnat i staden, små huvuden stirrar på oss och skrattar spöklikt ljudlöst. I stället hör vi en operaaria spelas på mycket hög volym från ett uppslaget fönster i en av kolonialbyggnaderna kring floden. Det är skrattretande estetiskt.

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig här. Sittandes på uteserveringen utanför Pagsanjan Rapids Hotel, väntandes på ”the afternoon tea”. Här bodde filmteamet när Coppola spelade in Apocalypse now. Och härifrån ser man berget med sjön där man sköt strandscenerna med Robert Duvall. Själva hotellet har precis den där bedagade koloniallooken som man naturligtvis borde ha dåligt samvete över att man älskar så reservationslöst som jag gör. Men jag tror det var Freud som sa att sex utan skam är meningslöst. Gäller inte det också turism?
]]> http://klasekman.wordpress.com/2009/07/07/resor-filippinerna-res-2006/feed/ 0 klasekman http://klasekman.wordpress.com/2009/07/07/kultur-sparks-gor-musikal-om-bergman-fokus-080509/ http://klasekman.wordpress.com/2009/07/07/kultur-sparks-gor-musikal-om-bergman-fokus-080509/#comments Tue, 07 Jul 2009 14:16:15 +0000 klasekman http://klasekman.wordpress.com/?p=24 ]]> Bergman gör musikaldebut

Det är mycket Bergman just nu.

Ett av de något mer skruvade projekten är en nyskriven musikal om regissörens liv – ett samarbete mellan Radioteatern och det amerikanska popbandet Sparks.

Sparks som består av de två bröderna Ron och Russell Mael slog igenom som glamrockband under 70-talet, men har sedan dess utvecklats vidare till att göra disco med Ennio Morricone [rättelse] Giorgio Moroder, inspirera Pet Shop Boys och göra symfoniska konceptskivor som »Lil’ Beethoven«.

Och nu tar de sig an svensk films absolut störste.

»The Seduction of Ingmar Bergman« är en fantasi om hur regissören kommer till Hollywood efter genombrottet på Cannesfestivalen med »Sommarnattens leende«.

– Där träffar han en mogul, spelad av Russell Mael, som försöker övertyga honom om att göra storfilmer i stället. Och det utvecklas till en klaustrofobisk mardröm, säger Marie Wennersten, regissör och producent på Radioteatern.

Det var hon som »något överoptimistiskt« tog kontakt med Sparks, strax efter att Jasenko Selimovic, chef för SR Radioteatern, bestämt sig för att de skulle producera ett antal nya musikaler under året.

Marie Wennersten är själv ett Sparks-fan sedan en hyllad spelning på Södra teatern 2004. Hon är fullt medveten om att de närmast är att betrakta som kultband och knappast särskilt välkända av gemene man, men menar att de ändå var perfekta för just det här projektet.

– De är lite överdådiga, de ger en larger than life-känsla och framför allt gör de musik som är tillräckligt färgsprakande för att det inte ska kännas som att man missar något visuellt, säger hon.

Ron Mael berättar att bröderna blev något tagna på sängen av det udda erbjudandet att skriva en musikal för svensk radio. Särskilt som de inte är några större fans av just musikaler och definitivt inte behärskar svenska språket.

– Därför tvekade vi ganska länge. Dessutom hade vi ingen särskilt lång lista på idéer som skulle funka ur ett svenskt perspektiv – det var typ Volvo, Ikea och Bergman. Det var allt. Men eftersom vi älskar hans filmer var valet ändå inte så svårt.

Efter Alexander Ahndorils omdebatterade roman »Regissören«, blir »The Seduction of Ingmar Bergman« det andra fiktiva projektet om Bergman på bara några år. Ron Mael tycker att fascinationen är helt naturlig.

– Ingmar Bergman representerar mer än någon annan samtida konstnären som tar itu med de stora frågorna i livet. Andra mindre framgångrika kollegor till honom – vi nämner inte Woody Allen vid namn – har försökt att göra något liknande men inte lyckats och snarare åstadkommit parodier på hans verk, säger Mael.

Han menar också att man, genom att placera Bergman i en fiktion, kan sudda ut linjen mellan honom och hans verk.

– För vår del kunde vi ta Bergmans sökande efter finansiering och försök att göra film i Hollywood och förvandla det till något som närmast är en fars. Men även om det finns komiska element ligger tyngdpunkten på det tragiska när en konstnär utsätts för ekonomiskt tryck som hotar hans uttryck, säger han.

Marie Wennersten tror också att det handlar om regissörens ovanliga utstrålning.

– Bergman har ju dels mytologiserats till någon sorts halvgud, men han hade ett sätt som fick folk att känna att de varit med om något speciellt alldeles oavsett vad det var. Han fick ju till och med feminister som mig att niga.

Hon minns själv hur hon träffade honom i en hiss på radiohuset för några år sedan. Hon hade precis varit nere och köpt en glass och stod mest och stirrade i golvet.

– Då ställde han sig över mig och frågade vad det var för glass. »En Magnum«, sa jag. »Jaja, men vilken sort?«, frågade han. »En Magnum Double.« »Ja men vilken smak?« Det var någon med kola. »Den ska jag säga till min hushållerska att köpa«, sa han. Det kändes väldigt konstigt att prata glass med Ingmar Bergman, säger Marie Wennersten.

Samarbetet mellan henne och Sparks har till största delen skötts med hjälp av mejl och ftp-servrar. När den första skissmusiken och texterna började bli klara fick skådespelarna Jonas Malmsjö och Elin Klinga som spelar Ingmar Bergman respektive Greta Garbo börja repetera rollerna.

– Tekniken har funkat hur bra som helst. Det svåraste är regiarbetet – att tillsammans med Jonas Malmsjö få fram en trovärdig Bergman. En person snarare än en imitation, säger Marie Wennersten.

Ron Mael berättar att det har varit oväntat lätt för Sparks att skriva musiken. Redan de första försöken gav resultat. Bergmans stora kärlek till Bach tar de dock ingen hänsyn till.

– Det sägs ju att han tänkt ta en längre paus från filmandet bara för att fördjupa sig i Bachs musik, men det nämns inte ens i vår musikal. Det var fullt tillräckligt att bekymra sig över att skildra Bergman på ett respektfullt sätt, säger Ron Mael.

Ambitionsnivån för projektet har höjts ju längre arbetet fortgått. Radiouppsättningen är bara början på vad som eventuellt kan bli en hel turné framöver. Redan i september kan det bli en konsertvariant på Södra teatern. Klart är att »The Seduction of Ingmar Bergman« kommer att släppas på skiva. Dels av Sparks själva – i en dubbelvariant med både svensk och engelskspråkig version, dels av SR som enbart ger ut den förra. Men för Sparks själva stannar det inte där.

– Vi skulle verkligen vilja presentera »The Seduction of Ingmar Bergman« som ett riktigt teaterstycke och eventuellt blir det också Sparks nästa scenshow. Det vore kul även med en filmproduktion. Lukas Moodysson, är du där ute?

Den 14 augusti är det radiopremiär för musikalen »The Seduction of Ingmar Bergman«.

Text: Klas Ekman

En bra bit ovanför marknadsstaden i Pisac, bland några gamla ruiner – och en lång promenad längs en rätt rutten stig med ett bråddjup på ena sidan från bussen – överraskas vi av en hagelstorm. Den ena polaren, den ständige optimisten, som tyckte att det var löjligt att vi skulle släpa med oss regnjackor för en halvtimmes promenad, föreslår att vi ska vänta ut ovädret inne i någon av alla de taklösa inkaruinerna. Medan haglet smattrar allt hårdare och jag på allvar börjar oroa mig för att de ska lyckas krossa mina glasögon noterar jag att den där smala vägen vi gått upp, den som balanserar så snyggt utmed bråddjupa stup, börjar bli lerig. Visserligen har jag aldrig varit något geni när det gäller naturkunskap, men den ser väldigt hal ut. Lera har ju en tendens att vara just det.

Medan jag går sakta, sakta och nästan blir avknuffad från stigen av en familj gigantiska amerikaner tilltar haglet osannolikt nog ännu mer. Stigen är en hopplös sörja. Mina kläder är genomvåta. Mina glasögon går knappt att se igenom. Jag är livrädd. Åtminstone fram till dess att en indiansk försäljare tittar fram ur en bergskreva och erbjuder mig att köpa en regnponcho för fem soles. Det finns inget som en hastigt uppdykande försäljare för att förta känslan av överhängande livsfara. Jag köper en – meningslöst nog eftersom mina jeans och min Pendletonskjorta redan är fullständigt genomblöta. Inne på bussen säger jag att den här upplevelsen gjort tillräckligt med intryck så det räcker för en hel semester. ”Skulle jag tvingas åka hem nu skulle jag fortfarande vara nöjd.”

Det är bara en sådan där sak man säger.
Man ska vara försiktig med vad man säger.

Det har gått tre dagar sedan vi anlände. Vi har tagit några ordnade bussturer runt stan och upp och ner i inkafolkets heliga dal. Efteråt går vi, direkt efter turen till Pisac och den kladdiga stigen till Andean Grill, en av de restauranger som ligger runt stora torget i Cusco, mittemot katedralen i ett av de hus som byggts ovanpå ruinerna till inkafolkets palats. Det är första gången på lika lång tid som vi faktiskt är hungriga.

Höjden – Cusco ligger mer än tre tusen meter över havet – har medfört den enligt guideboken obligatoriska huvudvärken, mättnadskänslan och illamåendet. Den normala höjdsjukan. Den här kvällen, efter intagandet av några färgglada lokala piller mot besvären, känner vi oss för första gången hyfsat stabila. Vi såg de första tecknen på vad som väntade redan när vi gick av planet. En kvinna spydde en kaskad så fort hon kommit av. Och på väg i taxin såg vi en man dansa i en fontän och en annan ligga på trottoaren och spela luftflöjt. Jag känner mig redan smått berusad av syrebristen och hoppas att jag kommer att ha lika ball som dem, i stället för att bara säcka ihop.  Trots att jag mår lite konstigt känner jag den där förhöjda känslan av liv som man tror att den dödsdömde får ut av att röka en sista cigarett.

Eländet började, som det så ofta gör, med panflöjt. I Cusco lever man under ett ständigt hot om att överfallas av panflöjtsorkestrar. Varenda kafé i staden verkar ha minst sju. Efter att ha beställt våra rätter möts vi följaktligen av ett helt band med panflöjtsbeväpnade musiker som kommer in och ställer sig bara ett par meter från vårt bord. Det finns ett bestämt antal gånger du klarar av att höra El condor pasa framförd av män i grälla färger. Vi har redan hört den femtielva gånger.

Egentligen kanske det handlar om den tunna luften, eftersom vi fortfarande andas som om vi hade lungemfysem, men ljuden av instrumenten låter så klara och vassa att det blir direkt smärtsamt att lyssna. Och det är ändå bara början. Efter några nummer plockar en av musikerna fram ett par pinnar och börjar slå dem mot varandra. Ljudet från denna enmansrytmsektion påminner inte om något annat jag hört. Det är som att få en smäll varje gång pinnarna träffar varandra (och jag överdriver inte, jag har tränat boxning). Efter en låt har vi tappat aptiten alla tre. Hungern har övergått till illamående. Jag försöker hålla för öronen men det är bara resten av orkestern som dämpas, det enträgna smattrandet går rakt igenom mina fingrar och handflator och hörs lika klart som innan jag höll för öronen. När maten äntligen kommer upp kan jag bara peta i den, som om världens mest enkla slagverk har knockat mitt balanssinne all världens väg. Under natten skakar jag av köld, svettas som i en bastu och hostar så mycket slem att jag knappt lyckas sova en blund. Jag är klichéartat sjuk.

Någonstans runt tvåtusenfyrahundra meters höjd går en gräns för vad vissa människor klarar av. Så gott som alla som passerar den gränsen drabbas av illamående och måste ta det väldigt lugnt en tid. Det är en omställning som bör respekteras. Man får äta försiktigt, ska inte ta ut sig och bör vila ett par dagar. Vissa klarar inte av det alls, oavsett hur lugnt de tar det.

Det finns massor av teorier – varav den kanske vanligaste och, åtminstone i mitt fall, mest troliga – handlar om stress. Det händer som alla vet en massa saker med kroppen vid just stress. Och antagligen påverkar det vår förmåga att ställa om till högre höjder, och knappast i positiv riktning. Dessutom ökar risken, vilket jag försöker ta som lite smickrande, ju yngre man är. Men det kan vara tvärtom. Det står olika på olika sajter och guideböckerna ger motsatta bilder av vad man kan vänta sig och inte och hur man ska bete sig. Rent personligen börjar jag snabbt att ångra de första dagarnas rundturer i stan och runtomkring. Jag borde ha lytt mina instinkter och stannat i sängen i stället för det logiska felslutet i att försöka boka upp inkaledsvandringen och en massa andra sightseeingturer innan vi överhuvudtaget visste hur vi skulle reagera på höjden.

Morgonen efter panflöjtsattacken har jag hög feber, en hosta som blir värre för varje sekund och det känns som om det ligger en mycket stenig liten ruinstad och skaver mellan min hjärna och pannbenet. Smärtan påminner inte om något jag känt sedan jag hade körtelfeber för fem år sedan och under en eller ett par sommarheta och väldigt febriga veckor fick skölja munnen med smärtstillande medel för att kunna dricka ett glas vatten eller svälja en liten sked soppa. Den enda smärtlindrande kroppsställningen är att sitta tillbakalutad och låta huvudet hänga, snett framåt i en viss vinkel. Alla andra positioner är förenade med ren och skär smärta.

Det står snabbt klart att jag inte kommer att kunna gå med på inkaleden. Efter att jag fått mediciner av doktor Cuba Cuba som mina reskamrater fått kontakt med genom en resebyrå i staden så är jag dessutom i det närmaste förbjuden att ge mig ut – om jag mot all förmodan hade velat. Ordinationen är vila och fem eller sex olika mediciner som dels ska dämpa hostan och minska febern. Jag är inte riktigt klar över hur de fungerar men de verkar lite lagom olagliga med svenska mått mätt, vilket som alltid känns betryggande.

Någonstans i feberdimman blir det bestämt att jag ska möta upp vännerna i Machu Picchu och medan de packar ihop sina grejer i de säckar de fått av turarrangören ligger jag i sängen och försöker läsa en bok, en nyinköpt dubbelutgåva av Tintinalbumen De sju kristallkronorna och Solens tempel – de som ungefär tjugofyra år tidigare gjorde mig besatt av Peru i allmänhet och inkaindianer i synnerhet. Man kan så klart ironisera och kalla det trettioårskris när en man i just den åldern drar till Sydamerika med ett par goda gamla vänner och helt plötsligt ska passa på att gå inkaleden.
I så fall bjuder jag på det.
Själva läsandet går dock sådär.
Precis som när jag försöker äta lite soppa.
På morgonen väcker de mig, säger hejdå och sedan väntar två dagars vilande då jag i stort sett bara sover och tittar i taket och funderar över ganska meningslösa saker som om sex i Cusco möjligtvis är samma sak som strypsex (jag menar syrebristen kanske har liknande effekt?). Den tredje dagen släpar jag mig ut till uppehållsrummet, eftersom jag tröttnat lite på sängen. Där träffar jag en annan ensam resenär. Han börjar prata. Och slutar aldrig. Att lyssna känns ansträngande. Lite lagom plötsligt börjar jag inse att jag fått ett annat problem.

Frågan är vad som är värst; den tyske killens långrandiga berättelser på halvdålig engelska om sitt år som utbytesstudent på en snobbskola i den peruanska bergsstaden Arequipa eller att slemmet jag hostar upp ur mina lungor fått en distinkt smak av järn.

Efter att ha inspekterat klegget som råkade hamna i mitt armveck noterar jag att det jag kämpat med att få upp ur lungorna har fått en mörkröd färg, som av outspädd hallonsaft. I mitt tillstånd tar det flera sekunder innan jag inser att det faktiskt är blod. Jag reser mig mödosamt på svaga ben, ler lite urskuldande med klarröda tänder – vilket visar sig vara ett mycket effektivt sätt att avbryta en oönskad konversation – och påbörjar den mödosamma vandringen mot receptionen på hotell Oblitas i Cusco.

Den ligger tjugo meter bort. För min del hade det lika gärna kunnat handla om fem kilometers klättring rakt upp inför en lodrät vägg. Eller tre mils krypande. Jag har inte varit lika trött sedan jag sprang Aranäsmilen i gymnasiet och kräktes i en enbuske efter att jag kom i mål på en allt annat än imponerande sluttid.

Efter att ha bestigit några trappsteg sisådär halvvägs mot målet, lutar jag mig mot väggen, redo att ge upp. En omfångsrik holländsk pensionär studsar piggt förbi mig, på väg mot inkaleden eller något sådant. Provokationen ger mig den sista lilla kraften jag behöver. Lite ilska mot Gud, världen och livets ständiga orättvisor vid precis rätt tidpunkt.

Uppskattningsvis tjugo minuter senare sitter jag på min säng igen. Fortfarande djupt flåsandes. Min läkare, doktorn med det filmiska namnet Juan Alberto Cuba Cuba, mannen som jag skulle kontakta omedelbart om symptomen förvärrades, stoppar in mitt gråblå långfinger i en liten plastmackapär.
– You should have called, säger han och skakar på huvudet medan mätaren på mackapären visar att syret i blodet är lite drygt hälften av vad det borde vara.
– You’re dying señor.

Ambulansen står utanför på gatan, i receptionen undrar de vad de ska säga till mina vänner när de återvänder. Just det ser jag inte som något av mina största problem – och Cuba Cuba löser situationen genom att lämna sitt mobilnummer. Utmattad anteckning till mig själv: res aldrig någonsin utan mobil igen.

Så fort jag, stödd på doktorn, lyckas ta mig in i ambulansen sjunker jag ihop på britsen och får syrgas. Effekten av att äntligen kunna andas på riktigt igen gör mig närmast hög, men samtidigt paradoxalt nog helt utmattad. Antagligen är det någon sorts anspänning som släpper, men det känns faktiskt mest som om jag bara ger upp. Utanför ser jag Cusco passera förbi, plötsligt är vi på kliniken, en massa folk böjer sig över mig, pratar på spanska (ett språk som jag aldrig förstått mindre av än nu), jag blir hjälpt av med tröjan, röntgas och till slut ligger jag på en sjukhussäng vid ett stort panoramafönster mot staden. Man har tagit en massa blodprover, satt i dropp och allt har givetvis hänt snabbare än man hinner säga ”panikartad oro för hepatit och HIV”. Även om jag i alla fall såg att nålarna till sprutorna verkade hyfsat nya. Det har dessutom uppstått ett mer akut problem.

Min försäkring. Det finns åtskilliga mer eller mindre jobbiga tankar som passerar genom huvudet och kroppen några timmar efter att man förklarats vara döende.I mitt fall blev läget något bättre så fort jag fick syre, men de första röntgenbilderna ser inte så roliga ut. Av dem att döma har mina lungor mer eller mindre kollapsat.
– Vätskefyllda, du har fått lungödem, förklarar läkaren korthugget.
– Du behöver ligga i en trycktank.

Jag har med andra ord drabbats av något som skulle kunna kallas den absoluta motsatsen till dykarsjuka. Det är på sätt och vis något närmast poetiskt att vara nära döden i en ruinstad. Ens egna brister och kanske framförallt alla nerlagda projekt i form av romaner, manus och uppskjutna drömjobb blir smärtsamt tydliga. Minnena av dem blir till anklagelser. Manifest över den egna lättjan. Jag minns plötsligt saker jag trodde jag förträngt och ofta inbillat mig inte betydde något. Saker jag tappade intresset för och lade ner för att i stället hänga lite för mycket på krogen eller bara se ännu en dvd-box med någon för stunden underhållande tv-serie. Tillfällen när en karriärmässig möjlighet ställde in den där planerade grabbresan till Kalifornien. Vänner man glömt. Andra man sårat och kanske aldrig bett om förlåtelse.

Och insikten att jag inte direkt kommer att lämna några stenbyggen efter mig på någon bergstopp. Möjligtvis ett hyfsat välvårdat bibliotek, men inget mer och absolut inga storverk. Jag antar att den här sortens funderingar är oundvikliga, tillsammans med en mindre existentiell kris om hur man egentligen ska leva sitt liv efter en sådan här händelse om man nu någonsin kommer tillbaka till sitt hem.

I sådana här stunder vill man däremot inte tvingas fundera över hur det egentligen stod till med försäkringen. För att jag ska få läggas i tryckkammaren krävs det nämligen klartecken från ett försäkringsbolag. Eller något litet bekräftande papper på att jag över huvud taget är försäkrad. Pinsamt nog, särskilt för en resereporter, har jag givetvis glömt att kolla upp allt sådant. Den där gula lappen från Försäkringskassan är antagligen både utgången och glömd i någon låda där hemma. Väntan på att allt ska ordna sig blir på grund av tidsskillnaden ganska lång och ackompanjeras av allt mer stressade doktorer.

Efter att ha ringt mamma, bölat lite, bett till Gud för första gången på väldigt länge (jag ber naturligtvis om förlåtelse för det långa uppehållet i kommunikationen) och ha legat sömnlös av oro, samt frågats ut av ännu fler och ännu mer stressade läkare som vägrar inse att vi har vanliga öppettider även i Sverige – körs jag i väg till tryckkammaren ändå. Jag behöver två besök.

Det första varar i en timme och det är som att ligga i en sådan där floatingtank som var så populär i slutet på åttiotalet. Ganska behagligt, det spelas avslappnande musik och det enda som känns är att man då och då behöver tryckutjämna för att inte få lock för öronen. Mer dramatiskt än så blir det inte. Efter nästan ett dygns lättare dödsångest, svårare självrannsakan och ett anfall av plötsligt utbruten religiositet (man kan aldrig vara för säker under sådana här omständigheter) blir jag tack och lov bönhörd.

SOS International har tagit sig an mitt ärende, sett till att pynta upp för tryckkammaren och en kommande evakuering ner till Lima. Den alltmer bekymrade doktor Cuba Cuba verkar tack och lov slappna av. I mina värsta fantasier har jag gått i såväl privat konkurs som släppts ut på Cuscos gator för att klara mig hem bäst jag kan, väl medveten, vilket Cuba Cuba och hans kollegor varit väldigt noggranna med att påpeka, om att jag antagligen hade varit död inom några timmar ifall jag inte kommit till sjukhuset så snabbt.

Mitt i natten behöver jag gå på toaletten. Eftersom jag sitter fast i en massa slangar och har syrgasmasken på slutar det med att jag lyckas välta dropphållaren och trassla in mig i slangarna. Det är inte första gången i mitt liv som jag känner mig som en Peter Sellers-karaktär. Det är däremot första gången jag är tacksam för att jag vet att det förmodligen inte heller är den sista. När jag rullas ut i rullstol till ambulansen för att köras till flygplatsen ropar överläkaren efter mig.
– You can never come back!

Jag passar därför på att ta en extra titt när vi passerar Solens tempel, stora torget och för en kort sekund tycker jag mig skymta ruinerna efter Sacsahuamán innan vi kommer fram. Doktor Cuba Cuba kör mig mot flygplansgaten. Jag håller den lilla syrgastuben i knäet och får hela tiden rätta till masken som håller på att glida av. När min rullstol passerar en butik ser jag oss reflekteras i dess fönster. Jag är mr Burns i Simpsons. Doktor Cuba Cuba är min trogne assistent Smithers.

En fördel är att slippa köa som alla andra. Den här dagen är jag, Cuba Cuba och ett mycket litet barn först ombord. När planet lyfter tittar jag ut över landskapet. Vi flyger över djupa dalgångar där floderna ringlar sig fram och jag funderar nog mest på åt vilket håll Machu Picchu ligger.

En dryg timme senare visar Cuba Cuba upp sin klocka med höjdmätare innan han stoppar den i fickan för att förhindra att någon ficktjuv i Lima ska kunna norpa den. Vi har landat i Lima efter en sväng över havet, styrts in över klipporna som stupar brant ner i havet mot stadens stränder där man kunnat se surfare ute i vattnet, och befinner oss enligt höjdmätaren exakt sjutton meter över havet. Det ser ut att stämma.

Syrgasmasken försvinner snabbt ner i Cuba Cubas väska. När vi går av är jag märkbart svag men får i alla fall gå på egna ben, något som faktiskt är en smula irriterande när man för ett tag vant sig vid att knappt få gå på toaletten själv. En taxitur senare, där vi bland annat erbjuds att köpa en fåtölj av en försäljare vid ett rödljus, är vi framme vid Clinica Ricardo Prado där det väntar nya blodprover, lungröntgen och ytterligare konversationer på spanska som jag inte riktigt begriper. Till slut säger läkaren på knackig engelska att jag är fullt återställd. Jag kan inte bara andas. Jag kan andas ut.

Senare på dagen väljer jag att fira mitt liv med en milkshake på Burger King varvid jag omgående drabbas av en präktig turistdiarré som sitter i flera dagar. Innan jag kommer hem har jag dessutom genomgått en sväng kräksjuka och en av mina vänner har fått problem med någon amöba som gör honom dålig i någon månad, givetvis precis lagom till hemresan.

För första gången i mitt liv känns det bara härligt att få ligga böjd över en toalettstol och spy ren galla. Paul Theroux skrev en gång i en essä om resande att ”i vissa länder minns man maten, men från andra – enligt mig intressantare – platser, minns man sina sjukdomar.”
Han har helt rätt, på ett lätt ofriskt sätt.

Som person verkar han ha haft svårt med det mesta. Han var manodepressiv och hade flera skilsmässor och trassliga relationer bakom sig. Han var alkoholist och dessutom en riktig homofob, även om det framför allt verkar ha grundat sig i ett enormt och komplicerat komplex över den fylliga, feminina mun han försökte dölja bakom ett skägg och med hjälp av 40 cigaretter om dagen.

Ändå har få författare skrivit så klarsynt om såväl egna som hela mänsklighetens fel och brister som Richard Yates. Och få andra en gång erkända har blivit så orättvist bortglömda som honom.

16 år efter hans död verkar världen äntligen ha kommit ikapp hans verk. Nu släpps hans hyllade debutroman »Revolutionary Road« (1961) på svenska, och i vinter går Sam Mendes filmatisering av Yates-boken, med »Titanic«-stjärnorna Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna, upp på biograferna.

Att trailern till filmen premiärvisades i september under en reklampaus i tv-serien »Mad Men« var heller ingen slump.
När Matthew Weiner, skaparen till den kritikerrosade dramaserien om livet på en reklambyrå i 60-talets New York, först försökte få tv-bolagen att bli intresserade av manuset frågade Christina Wayne på AMC honom om han läst just »Revolutionary Road«. Det hade han inte, så hon gav honom ett exemplar. Det var den läsupplevelsen som fick Weiner att bestämma sig för Waynes tv-bolag som vid den tidpunkten var något av ett oprövat kort när det gällde den sortens dramaproduktioner.

»Mitt misstag var att skriva min bästa roman först i karriären«, sa Richard Yates själv. Det är inte riktigt sant, men han fick aldrig samma positiva mottagande igen.

»Revolutionary Road« nominerades till det ansedda National Book Award året efter att den hade släppts. Boken var storfavorit, trots konkurrens som Joseph Hellers »Moment 22« och JD Salingers »Franny och Zooey«, men Walker Percys »Biobesökaren« vann i stället. Det var en motgång som Yates aldrig riktigt verkar ha hämtat sig ifrån, delvis på grund av att han aldrig skulle få uppleva någon liknande framgång under resten av sitt liv.

Richard Yates debutroman handlar om ett medelklasspar som försöker att anpassa sig till den tidiga medelåldern och komma till grepp med att deras stora drömmar om att bli speciella aldrig riktigt kom att realiseras.

Frank Wheeler blir till exempel aldrig den Jean-Paul Sartre han drömde om att en dag vakna upp som, och Aprils skådespelardebut – i en pjäs som äntligen skulle ta finkulturen till deras förortsland – blir ett praktfiasko. Desperat börjar de drömma om ett nytt liv i Paris.

När den kom fångade »Revolutionary Road« tomhetskänslan hos den nya amerikanska medelklassen som vuxit fram under de drygt 15 år som gått sedan andra världskrigets slut, den generation som fortfarande var lite för gammal för att bli hippies och som skaffade barn i stället för att bli beatniks.

Han betraktade dem med en blick som var både oförsonlig, genomskådande och paradoxalt nog närmast empatisk.

Bara något år efter att boken släpptes fick Richard Yates ett psykiskt sammanbrott under en litteraturkonferens. Efteråt sade han sig bara minnas hur han svingade sig mellan trädgrenar samtidigt som han döpte sina litteraturstudenter, som stod kvar på marken, efter Jesu lärjungar.

Det är svårt att inte läsa in hans bipolära problem i »Revolutionary Road«. Historien börjar deprimerande, men dess andra del är närmast maniskt upprymd innan berättelsen störtar ned i det totala mörkret mot slutet.

De psykiska problemen gjorde att det kom att dröja många år innan han fick ur sig sin andra roman, krigsskildringen »A Special Providence«, där halva boken är baserad på författarens egna erfarenheter från fronten i Frankrike och den andra halvan är en uppgörelse med modern, som var en tämligen misslyckad skulptör vars »brott« var att hon aldrig insåg sina egna begränsningar.

Tyvärr verkade hans momentum ha försvunnit. Han kom att ge ut en rad böcker, och fick fans som Joan Didion, Raymond Carver, Richard Ford, Tobias Wolff och Kurt Vonnegut, men aldrig något som ens påminde om en ny bestseller. Ändå var böcker som »The Easter Parade«, med dess oförglömliga kvinnoporträtt, skolskildringen »A Good School« och förortsdramat »Cold Spring Harbor« i stort sett i samma klass som debuten. Och om han var hård mot såväl mänskligheten som sina romankaraktärer så var han alltid hårdast mot sig själv. Den självkritik som Tobias Wolff brukar lovordas för i sina memoarer är ett arv från honom.

Richard Yates dog den 7 november 1992, sjuk och ensam i en sorglig lägenhet i ­Birmingham, Alabama. Han var 66 år gammal och led av lungemfysem. Sina sista år hade han ägnat åt undervisning och att köra runt i stan i sin gamla Mazda som var fylld dels av en syrgastank, dels av cigarettrök. Det enda av värde han hade kvar hittades i frysboxen, det färdigskrivna manuset till »Uncertain Times«, en roman om hans tid som talskrivare åt Robert Kennedy. Historien, som han arbetat på i ett decennium, visade sig vara färdigskriven men opublicerbar.

Det sista han uppmärksammades för under sitt liv var att hans dotter Monica, som ett tag dejtade Larry David, kom att stå som modell för Elaine Benes i »Seinfeld«.

Även Richard Yates själv skrevs in. Avsnittet »The Jacket«, där han döpts om till Alton Benes, skildrar Larry Davids möte med den store författaren under en middag i New York. I tv-versionen är han så barsk att Jerry Seinfeld inte vågar vända sin nya mockajacka ut och in när de ska promenera fem kvarter till en pakistansk restaurang i snövädret. Av rädsla för att framstå som för fåfäng låter han den hellre bli förstörd.

Författaren såg själv avsnittet, muttrandes surt framför tv:n tillsammans med ett gäng studenter om att han ville »döda den jäveln«. I hemlighet var han dock oerhört nöjd över att äntligen få stå i centrum igen, enligt dottern Monica. Tajmingen var dock återigen oturlig – han dök upp redan i början av Seinfelds andra säsong, innan tittarna riktigt hittat fram till den framtida succéshowen.

Att han nu filmatiseras, återutges och översätts påminner än mer om hans egna noveller och romaner. De avslutades gärna med liknande tragiska ironier.

»Revolutionary Road« har biopremiär i januari 2009.

Publicerad: 11 maj 2008, 13.01. Senast ändrad: 12 maj 2008, 10.56

Utan bromsar eller med nostalgisk limpsadel? Allt fler har upptäckt att cykeln säger vem du är och sällar sig till skaran fantaster som gärna glänser med sin hoj. Avskalade cykelbudscyklar och kromade lowriders med 70-talsstuk tar nu plats på cykelbanorna bredvid vanliga brukscykeln – för cykeln har blivit högsta mode.

//

När Sönke Leve öppnade sin butik Odd number på Torsgatan för fyra år sedan sålde han streetwearkläder i innersta rummet och använde det yttre som ett galleri. Idag hänger det färgglada cyklar på väggarna i stället för konst, och bland kläderna längst in har det bland annat smugit sig in gamla italienska sadlar instoppade mellan gamla Bathing Ape-pikéer och andra vintagefynd.

Cyklarna är fixed gear, den typ som vuxit sig särskilt populär bland New Yorks budcylister. Skiftet skedde i vintras men inleddes gradvis när Sönke började använda lokalen för att hjälpa sina kompisar med att plocka bort växlar och bromsar från deras gamla racers och därmed göra om dem till ”fixies”. Han började också så smått med att sälja riktiga bancyklar som han importerat. Till slut var steget från att ha dem på golvet till att hänga upp dem på väggarna inte så stort.

–Jag har aldrig sett det här som bara en klädbutik eller ett galleri, till Odd number tar jag in saker jag gillar och just nu är är det cyklar. Det bara blev så, säger Sönke.

Själv gillar han att köra fixed, det vill säga en avskalad cykel som saknar både bromsar och växlar, eftersom det gör cyklingen mer avancerad.

–Rent praktiskt finns det annars inga fördelar med fixed gear, men det tvingar fram en ökad medvetenhet och planering – och det är vad jag gillar. Men man slipper förstås även att oroa sig för att växlarna ska paja eftersom det inte finns några, säger Sönke.

För honom började intresset med BMX och mountainbike, precis som för de flesta av hans kunder. Ganska många har också tagit steget över från skejtscenen.

–Jag tror att de flesta som cyklar fixed har kvar lite äventyrslusta och rebellanda i sig, säger han. Den typiske kunden skulle jag nog beskriva som över 30 och i mediasvängen, med det har också börjat komma in en hel del unga modebloggare i affären.

På sätt och vis gör bytet av fokus, från mode till cyklar, Odd number till en butik som är symbolisk för sen- våren 2008. Förra året ökade cykelförsäljningen i Sverige periodvis med så mycket som med 40–50 procent. Enligt branschorganisationen Svensk cykling såldes det även 25 procent fler cyklar under det här årets första veckor jämfört med ifjol. Prognosen ligger på 550000 sålda cyklar i Sverige under 2008.

Cykeln har blivit mode igen. Eller om det i själva verket är tvärtom – för även modevärlden har återupptäckt cykeln – såväl Puma, Paul Smith, Obey, Paul Frank, DKNY och Chanel har precis lanserat egna cyklar eller i vart fall flirtat skamlöst med cyklister i sin annonsering.

–Cykeln som företeelse har ju fått värsta lyftet sista åren, säger Sönke Leve. Det är mycket folk som börjat följa Tour de France, en tävling som för inte så länge sedan knappt hade täckning i tv.

Cykeln är också, precis som de flesta andra fortskaffningsmedel, en mer symbolladdad företeelse än vad utomstående kanske först tror. Under de senaste åren har cyklingen blivit mer och mer livsstilsorienterad. Därför säger exempelvis en klassisk cruiser från Schwinn lika mycket om föraren som en gammal Impala från 1964 gör om bilägaren. Valet av en single speed, en racer, en lowrider eller en fixed gear skvallrar en smula om vem du är, betydligt mer än vad din gamla cykel med bockstyre gjorde på 80-talet.

Det är en utveckling som är logisk. När cykeln först slog igenom för över hundra år sedan blev den snabbt en stark symbol för kvinnornas frigörelse. Det avspeglade sig bland annat i litteraturen, 1897 publicerades HG Wells The wheels of chance (Herr Hoppdrivers semester, Lars Hökerbergs bokförlag 1920) som handlade om en man och en kvinna som möts under en cykeltur på landet, något som på den tiden uppfattades som chockerande.

–Cykeln betydde jättemycket när den kom. Den kom att stå för en helt ny sorts frihet. Kvinnor kunde plötsligt lämna ungjävlarna och dra ut på landet själva, säger cykelhistorikern Gunnar Svartengren.

Den smarta konstruktionen har gjort att cykeln egentligen inte ändrat sig mycket. När man dessutom kunde framställa ihåliga stålrör gick det att få ner produktionskostnaderna och cyklandet spred sig ännu mer.

–På 40-talet var det ont om bränsle och vi var tvungna att cykla vilket var jättebra för folkhälsan, säger Gunnar Svartengren. Sedan kom bilarna, motorcyklarna och mopederna starkt under 50-talet, innan dess hade cykeln varit det enda sättet att ta sig fram på billigt sätt. I Danmark och Holland har cyklandet alltid varit mycket större än här, men så är det också platta länder med snällare vintrar. Med det i åtanke har svenskarna hängt på ganska bra.

Det ökade cykelintresset tror han beror på miljömedvetenhet och trendkänsla i ett, samt en massa roliga evenemang som allt fler snabblopp samt enskilda fenomen som fixed gear.

Själv har Gunnar Svartengren 52 cyklar nere i sin källare, däribland en klassisk modell med stort framhjul.

–Min hustru är galen på mig förstås, det går ju inte längre att komma in där.

Senvåren 2008 är fixed gear den starkaste cykeltrenden för de mer avancerade cyklisterna i Stockholms innerstad. För finsmakarna finns ett par olika alternativ: Antingen väljer man italienska bancyklar – vilket anses vara det mest klassiska och eleganta – eller så väljer man det lite coolare, mer exotiska keirin, en japansk velodromcykel.

Avsaknaden av bromsar gör, förstås, att en fixed gear-cykel är olaglig. Blir man tagen av polisen får föraren böta 500 kronor.

–Personligen tycker jag att det är en ganska säker variant av olydnad när man väl lärt sig hur man gör, säger Sönke Leve.

Vissa hävdar dock att det inte handlar om ett brott överhuvudtaget.

–Ska vi bli lite filosofiska så är det föraren som är bromsen, säger Richard de Boussard.

Han är cykelbyggare och driver butiken Cycling vid Odenplan i Stockholm. Han tror på en fixed gear- explosion i sommar. Det är bara tillgången på cyklar som är ett problem.

–Tidigare kom folk in varannan månad med gamla racers som de köpt på nätet och bad att få dem ombyggda till en fixie. Idag är det flera i veckan. Vi har försökt ta in och sälja lite färdiga cyklar men efterfrågan är betydligt mycket högre än tillgången.

Han påpekar samtidigt att intresset för den klassiska racercykeln växer lika stadigt. Det har den gjort under hela 00-talet då mountainbiken mer eller mindre försvann efter att ha dominerat marknaden totalt under 90-talet.

–Idag är det bara folk som cyklar i skogen som köper mountainbikes och till och med de har specialiserat sig och riktat in sig på egna undergrupper som dirtbikes eller downhill. På sätt och vis är det helt naturligt. Vad ska man med en mountainbike i stan till? En racer eller single speed är mycket smidigare, de ger en sorts narcisstisk kick eftersom man får en enorm snabbhet av väldigt lite kraft.

Enligt honom har två huvudgrupper utkristalliserat sig. En större, bredare och en mindre, alternativ.

–Idag är racern slalom och fixed gear är snowboard. De senare cyklisterna har en helt annan attityd till vad de håller på med. I depåerna på fixed gear-loppen serveraras det ju till och med öl! Den klassiska racern har mer med må bra-trenden att göra. Det är folk som gillar att sporta och träna.

Det finns även en allt starkare undergrupp cyklister som inte bryr sig särskilt mycket om vare sig funktion eller känsla. De som satsar på cruisers, lowriders eller musclebikes är snarare esteter. För det finns naturligtvis ingen direkt praktisk använding hos de motorcykelliknande byggen som säljs exempelvis hos Lowlife på Kocksgatan, men entusiasmen hos förarna är densamma. Här handlar det mer om att utsmycka sitt fordon, göra det personligt och lägga ner energi på att hitta rätt detaljer. Webbutiken I like bike säljer amerikanska Electracyklar och svenska cruisermärket Sson. Dessutom tillhandahålls vissa delar till cyklarna från de som själva vill bygga om sina cyklar.

En av de som beställt från I like bike är Jacob Pedersen, tatuerarlärling som bor i Helsingborg. Han är 31 år, cruiserfantast och väntar just nu otåligt på en ny framgaffel till sin Electra.

–För mig handlar det nog delvis om uppmärksamheten, det är kul när folk lägger märke till ens cykel och kommer fram och ställer frågor. Den sortens exhibitionism hänger väl ihop med hela chopper och hotrodkulturen från Kalifornien. Men jag har ingen bil, jag har inte ens körkort. Där-emot längtar jag till dess att jag kan ta cykeln ner till hamnen, heja på kompisarna och ta en öl.

På andra sidan Sverige, i en prydlig lägenhet vid Birger Jarlsgatan står två snyggt svängda cykelramar uppradade mot fönstren. De är placerade i köksstolar och bredvid dem står en Schwinn, en kopparfärgad Stingraymodell, med en gnistrande limpsadel. Alessandra Michisanti, till vardags bartender och ägare av ett klädmärke för hundar, plockar ned en av ramarna och visar på några vackra upphöjningar i den ena ramens fäste.

–Det är en gammal DBS, men det är sådana här detaljer som jag går igång på när jag ska börja bygga. I de flesta fallen försöker jag bara återställa cyklarna så som de en gång såg ut.

Sedan hon var ungefär tio år gammal har Alessandra byggt om cyklar. Det började med att hon bytte däckstorlek på den egna och kompisarnas cyklar, sedan började hon samla på gamla BMX-cyklar – det står sju på vinden – och numera har hon fastnat för klassiska musclebikes som hon restaurerar eller bygger om. Anledningen till att det blev just musclebikes är hennes faibless för limpsadlar.

–Just nu letar jag efter de där gamla modellerna som hade en sorts växellåda som satt fast på ramen. Tyvärr har lådorna tillverkats i plast och har ofta spruckit, så om jag hittar en i perfekt skick skulle jag antagligen inte ens våga cykla på den.

Att just lowriders och cruisers återigen blivit populära även bland folk i 30-årsåldern tror hon mest beror på modet.

–Vi rör oss mer och mer åt 80-tal-et. Modevärlden har redan återupptäckt det mesta, så det är väl det här som är kvar. För min del tror jag att det hänger lite ihop med att longboarden har gjort comeback bland skejtarna. De står för lite samma estetik, kan man säga. Men jag tror att det utmärkande för oss allihop är att vi köper cyklarna vi inte fick köpa som små. De flesta av oss 70-talister är ju faktiskt fortfarande någon sorts vuxna barn.

Av Klas Ekman

Publicerad: 13 september 2008

I regn, blåst och grått dis glider de omkring i kallt vatten. Så långt ifrån soldränkta stränder i Kalifornien man kan komma. Men tack vare vårt långväga ­resande och längtan efter en annan livsstil har vågsurfing kommit till Sverige för att stanna. Entusiasterna menar att en ny folksport är i antågande.

Mörkret faller sakta över Torö stenstrand i närheten av Nynäshamn. Bilar­na börjar rulla ut från parkeringen, en efter en. Två tjejer vandrar uppför stigen, den ena är klädd i våtdräkt och bär på en surfbräda – den andra har rejält tjocka kläder, påpälsad för en lång väntan på land som nu är över.

Solen har precis slutat värma och det blir bara kallare för varje minut.

När de flesta andra går in i den obligatoriska efter-semestern-depressionen välkomnar surfarna det ruggiga höstvädret och ser årets absoluta höjdpunkt närma sig. Med stigande frustration har ett stort antal personer i Stockholmsområdet de senaste veckorna väntat på rätt vind – och rätt vind brukar i det närmaste betyda regn, blåst och kyla.

Att surfa i Sverige kräver dedikation, planering, övertygelse och en för­måga att bortse från ett klimat som inte på något sätt är ultimat för sysselsättningen. Ändå har antalet vågsurfare bara ökat de senaste åren. För tre år sedan var det kanske 20 personer som låg ute i lineupen på Torö och väntade in rätt vågor.

Den här dagen har det som mest ­varit ett 40-tal.

Klockan närmar sig åtta på kvällen och ute i vattnet dröjer sig ett tiotal surfare kvar. I sina heltäckande våtdräkter avtecknar de sig som svarta skuggor mot den mörknande himlen. Hoppet om en sista bra tur in mot stranden får dem att ändå ligga kvar en stund till och vänta. På stranden sitter Gustaf Axelsson lutad mot ett litet stenröse och huttrar i jeans och munktröja. Han är 27 år och pluggar till idrottslärare i Stockholm. Som sällskap bredvid sig på sitt utrullade liggunderlag har han 22-årige Jakob ­Johansson som är säljare. Jakob ser något mer bekväm ut i sina vindtäta kläder men för att få upp lite extra värme skickar de en liten flaska Famous Grouse fram och tillbaka mellan sig.

Gustaf lärde sig att surfa för nio år sedan på Bali och tyckte att det var så kul att han de följande fem-sex åren jobbade utomlands bara för att kunna fortsätta. Med tiden har det blivit ­perioder på så vitt skilda ställen som Hawaii, Australien och i franska Hossegor en bit strax norr om Biarritz. Det här är hans första dag ute på Torö, men han har fått mersmak.

– Ska jag vara ärlig är det faktiskt första gången jag surfar hemma i Sverige, men det här var väldigt mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppas på.

Jakob som liksom Gustaf kommer från Öster­und är inte lika överraskad.

– Min bror kör rätt mycket vågsurf på Storsjön, tro det eller ej. Det är tydligen riktigt bra.

Torö och Väddö i Stockholms­området. I övriga landet bland annat Varberg, Åsa, Mölle, Gävle och Sundsvall. Den som söker skola finna surfmöjligheter, men det krävs både kreativitet och envishet.

En sommarkväll är det filmpremiär i källaren på restaurang Skål på Södermalm. Det är den unge filmaren Pontus Grafström som ska visa några av sina filmproduktioner. Två är filmade i Sverige. En handlar om försök att surfa på Stockholm ström, alldeles ­under bron som går ut till Riksdags­huset. Det går så där, men är väldigt roligt. ­I Flöde surfar några killar i 20-års­åldern i tjockast möjliga våtdräkt mitt i en snöstorm.

Den tredje filmen, Out of the water, följer det svenska surfhoppet Freddie Meadows under en månad i Costa Rica. Han är 20 år och till största delen uppvuxen i London, med en brittisk far och svensk mor. Under en semester i Portugal började han att surfa i tidiga ton­åren, redan som 13-åring låg han och paddlade utanför Mölle och han fick en plats i svenska landslaget som 15-åring och åkte iväg till VM i Ecuador.

– Det var en chockerande upp­levelse. Alla var stjärnor där, till och med vi från Sverige.

Strax därpå hoppade Freddie av skolan för att satsa på surfingen. Att pappan själv surfat på Bali hjälpte förstås till. Freddie bodde hos familjens vänner i Portugal ett år och tränade varje dag.

Då var han ändå sent ute, åtminstone för någon som, likt Freddie, hoppas att en dag kunna tävla med världseliten i The World championship tour, allmänt känt som WCT-touren, en tävling där 44 män och 16 kvinnor tävlar om världsmästartiteln.

– Ett vanligt surfliv börjar vid femårsåldern. Sedan får man sponsorer som åtta eller nioåring. Så för min del har det varit en snabb resa, men jag gillar att det går snabbt.

I dag har han Sverige som bas mellan maj och november. Han är sponsrad av det svenska surfmärket Nord och har Peter Sahlberg, en av grundarna till surfreseföretaget Surf­akademin, och före detta presschef för ZTV, som manager. Under vintern flyttar han till Costa Rica.

När han började surfa i Skåne låg det kanske fem personer ute på line­upen i vattnet, alla mellan 25 och 40 år. Idag är det många, många fler och i alla möjliga åldrar. Från att ha varit verksam i en liten sport började han att bli stjärna även på hemmaplan.

– I dag hör det av sig elvaåringar på Facebook som älskar surfing och vill bli mina kompisar.

En bit in på en stor industritomt i Älvsjö står det ett vitt tält. Inuti ligger Nordpoolen. Den här eftermiddagen turas Jesper De Ruvo, 43, om att skejta i den stora rampen med några tonåringar som hittat hit. Kompanjonen och barndomskamraten Christer Myhrán, 44, står bredvid och tittar på. Han har precis kommit ifrån Arlanda efter en två månader lång Baliresa och känner sig inte riktigt i form för att hoppa upp på en bräda. Tidigare under veckan surfade han med världsstjärnan Kelly Slater på Bali.

Han och Jesper byggde sin skateboardpool häromåret för 300000 kronor, en anledning var att kunna träna bräd­åkning även när det inte är surfväder.

– Det är den största privata rampen i Sverige och ett konstigt initiativ som knappt vi själva ens förstår, säger Jesper De Ruvo.

Christer och Jesper driver två företag tillsammans. Det ena är renhållningsföretaget Resta Sverige AB, det andra är Nord – landets hittills enda riktiga surfmärke. Bägge har sina högkvarter i ett hus en liten bit härifrån. Synergieffekterna mellan de två företagen är kanske inte så många, men det är i alla fall anledningen till att ett stort antal pappersåtervinningsbehållare i Stockholmstrakten varit täckta av klistermärken som gjort reklam för Nord.

– En anledning till att vi blev entreprenörer och startade Resta var att vi ville kunna tjäna tillräckligt med pengar för att garantera oss själva hundra surfdagar per år, men också för att få vara våra egna chefer och se till att vi inte behövde fråga någon ­annan om lov för att sticka iväg, säger Christer Myhrán.

Om Resta är vinstmaskinen har Nord helt andra marginaler och drivs av en annan sorts entusiasm. De tillverkar brädor i samma fabrik i norra Spanien som stora märken som Al Merrick, kläderna säljs i ett 20-tal butiker och de anställda har, precis som på out­-d­oormärket Patagonia, surfflex. Är vädret det rätta får man släppa sina uppgifter och åka till Torö eller Väddö eller dit vågorna är som bäst.

Jesper De Ruvo är övertygad om att surfingen kommer att växa ännu mer i Sverige och hoppas det kan bli etablerad semestersport precis som slalom.

– Folk reser mer och längre bort. Har man 20000 kan man välja att lägga det på en vecka på Gotland eller resa till Bali och vara borta en eller ett par månader. Och det är trist att bara ligga i solen länge, till slut vill man göra något. Fler och fler har upptäckt sporten genom backpackerturismen, men handlar folk bara grejer från Billabong regnar inga pengar tillbaka på svenska surfare. Därför tyckte vi att Nord behövdes. För fem år sedan hade man kanske sett det som ett idiotprojekt, men se på mode­branschen – idag har folk inget emot att köpa svenska märken.

Alla antydningar om att det ändå rör sig om en ganska dyr materialsport ­argumenteras effektivt bort av Christer Myhrán. Han har gjort en egen uträkning och fått fram att surfing, med en normal brädförbrukning, kostar unge­fär 10 kronor per timme.

– Du kan få en fräsch bräda för fyra lax och du kan använda den åtminstone 400 timmar ute i vattnet. Jämfört med de flesta andra aktiviteter är det billigt.

Den endanackdelen tycks vara att surfingen är en svår sport att lära sig.

– Uppförsbacken i början är väldigt lång, det räcker inte med några dagar. Det behövs några år innan man börjar bli bra, säger Jesper De Ruvo.

Det är exakt där som Surfakademin kommer in. Företaget grundades 2005 och drivs av Peter Sahlberg, 32, och Jens Holmer, 36. De ordnar surfcamps året runt, på sommaren i Biarritz – den franska semesterstaden där surfingen först introducerades av Hemingwayvännen och författaren Peter Viertel.

Peter Sahlberg har en bakgrund i pr-branschen och Jens Holmer i kommunikationsbranschen, och båda har från och med i år satsat helhjärtat på sitt företag.

– Med rätt pedagogik, utrustning och vågförhållanden är surfing för alla och kan definitivt bli hur stort som helst. Vi har under våra tre verksamma år sett en otrolig boost i intresset från svenskar som vill lära sig surfa. Under året har vi runt 400 deltagare fördelade på våra tre destinationer, Frankrike, Costa Rica och Maldiverna. Fortsätter intresset öka i samma takt är vi över tusen deltagare inom några år, säger Peter Sahlberg.

De har också märkt att intresset i allt högre grad går tvärs över eventuella könsbarriärer. På Surfakdemins surfkurser är tjejerna något fler än killarna. Och nästan alla åldrar är representerade. Den yngsta deltagaren hittills är en 6-årig tjej och den äldsta en 60-årig man, säger Jens Holmer.

– Många av våra deltagare har totalt reviderat sina prioriteringar efter kurserna och öppnat ögonen för en ny värld. De river sönder flygbiljetten hem inte en eller två gånger – utan tre. De säger upp sig och satsar på nya karriärer. De börjar leva sundare och slutar röka, säger Peter Sahlberg.

Ute på Torö är det bara tre surfare kvar ute i vattnet och det är så mörkt att de bara går att urskilja när fyren kastar ljuset åt deras håll. De ligger kvar en kvart till, men tar sig sedan upp på land. Sist upp är 25-årige Axel Moberg som studerar till sjuksköterska.

– Det är svårt nu, man har ingen ­avståndsbedömning i mörkret, säger han.

Axels familj har sitt lantställe här ute på Torö och det var här han först lärde sig att surfa efter att en storebror kommit hem från en språkresa med en bräda. Det var tio år sedan. Då fanns några enstaka entusiaster och några gamla legender. Men det går fortfarande att ha vågorna nästan för sig själv, med lite tur eller väldigt ­tidiga vanor.

– Nu hoppas jag på imorgon. Jag börjar jobba vid nio, så jag tänker stiga upp vid fem, slänga i mig lite gröt och ta en liten morgonsurf innan det är dags att börja arbeta.

Publicerat 2007-07-13 10:25

Publicerad: 30 april 2009

MIN HELG | PETER WAHLBECK Han är mest känd som ståuppare och för sina olika für alle-projekt. Men privat drömmer Peter Wahlbeck allt större drömmar och försöker förverkliga sina storslagna planer. Om folk uppfattar honom som en galenpanna är det bara bra.

Just den här morgonen är Peter Wahlbeck hemma i övernattningslägenheten på Södermalm. Kvällen innan var han på Intiman med bland andra Lennie Norman och Henrik Schyffert, men den efterföljande middagen verkar inte ha krävt någon större tribut. Energinivån är påfallande hög.

–Rätt många av ens bästa idéer kommer i goda vänners lag, på krogen över en öl, på en fest eller på bio. Som igår på Intiman, det var en väldigt kreativ middag efteråt. Vi pratade om stand up, tv-format och hade hur mycket idéer som helst. Det var en riktigt lyckad kväll, säger han och tar på sig en jacka.

Några minuter senare, när en koffeinsugen Peter Wahlbeck slår sig ned på ett närliggande kafé, har han redan hunnit långt in i ett resonemang om diverse framtidsplaner.

Där många i hans publik kanske främst ser honom som en av landets mest originella komiker, tycker han själv mest att verksamheten som ståuppare motsvarar ett vanligt dagjobb.

–I början av 1990-talet gjorde jag politisk stand up, men det finns ingen publik för det så jag lade ner det. På pappret är det fint att vara politisk och samhällsengagerad, men nöjesbranschen är väldigt näringslivsanpassad – det funkar inte kommersiellt. Ta Magnus Betnér, det han tjafsar om är inte farligt. Det är Bror Duktig-analyser. Ingen är där- emot beredd att betala för att få en riktig sanning levererad, sånt är för jobbigt att ta emot.

Det Peter Wahlbeck brinner för är snarare några nya uttänkta koncept och förhoppningar om att kunna arbeta mer ihop med kommuner och företag om att uppföra diverse offentliga konstverk.

Peter Wahlbeck har tre små söner, men är det en hobby han har tid med vid sidan av barnuppfostran så är det att tänka ut nya projekt – med allt från festfixande till planer på enorma konstverk som kräver stora samarbetspartners för att kunna förverkligas.

–Jag skulle vilja göra turistattraktioner med konstnärligt innehåll för kommuner. Eller konstverk med turistvärden. Man ska bygga platser för familjer. Om jag vill åka ifrån Halmstad är till exempel Lars Vilks Nimis ett fantastiskt utflyktsmål. Man åker dit, tar med matsäck, vandrar ner till havet och slutstationen är väl värt besväret.

Att just Nimis, Vilks stora konstprojekt vid havet utanför Mölle i Skåne, byggts mot kommunens vilja ser han mest som ett feltänk från politikerna.

Något som påminner om det är den norrländska planen på att bygga en 45 meter hög älg, Stoorn, i trä på berget Vithatten mitt på gränsen mellan Norrbottens och Västerbottens län. En älg som bland annat ska rymma ett konferenscenter, en restaurang och en imponerande utsiktsplats.

–Jag hoppas att älgprojektet blir av. Det är exakt sånt borde vi syssla mer med här i landet. Jag skulle vilja bygga konstverk under vatten, så att man får dyka dit ner. Och det finns ett företag i Halmstad som tillverkar glas, jag skulle vilja jobba med dem också och man skulle kunna bygga ett glashus mitt i skogen, som ljussätts vackert. Kommunen har tyvärr inte råd med sånt, så det måste göras med sponsorer eller företag. Innovativa företag som fattar det mediala värdet. Jag är bra på att snacka och skulle kunna leda ett sånt projekt.

Det svåra är att hitta någon som kan tänka sig att skjuta till de pengar som behövs.

–Tyvärr är de rika här i landet dumma, snåla och tråkiga. Det är det största problemet för mänskligheten att de med kapital att realisera drömmar själva saknar idéer. Sverige saknar en Richard Branson, även om det förstås händer någon enstaka gång att man läser om någon krösus som gjort en satsning på ett akvarellmuseum i Bohuslän…

Ett nästan lika stort problem är att de flesta svenska kulturinstitutioner har en smula svårt att ta till sig idéer som kan verka smått galna. Peter Wahlbeck är medveten om att en del av hans uppslag framstår som lite over the top, men tycker att det är just det som är själva grejen. Han lyfter fram gamla ZTV som ett bra exempel på hur han tycker att exempelvis mediebranschen borde fungera.

Där fick han under några år mer eller mindre fria händer att spela in sin serie Tv für alle som han beskriver som ”ungefär samma sak som Mia och Klara – fast med Peter Wahlbeck i alla rollerna”. Idag är klimatet inte riktigt detsamma.

–Man läser intervjuer och det är mycket snack, någon chef för SVT Play pratade om att de ville utveckla plattformen med egna konstnärliga och udda projekt. Och det läser man hela tiden, saker ska vara nyskapande och avant garde och lite härligt galna. Men sen när jag lyfter luren så är det inte så kul längre. Då tänker man hellre på sin sommarstuga på Gotland än tar en risk. Så när det kommer till kritan är det bara ett jävla snack, tyvärr.

En lösning har varit att ta saken i egna händer. För att kunna ta risker med egna projekt bor han sedan många år i Halmstad där levnadsomkostnaderna inte är riktigt lika höga som i de större städerna.

–Betalar du samma pris som för en trea i Stockholm får du en lyxvilla med utsikt över hela Laholmsbukten därnere. Själv bor jag inåt landet, där är det ännu billigare. Jag har byggt en ateljé, ett magasin och garage som rymmer ved och annat pyssel. Och så odlar jag mycket mat. På äldre dar har jag börjat odla, det är min lilla hobby. Gräslök är det bästa som finns, både gott och nyttigt. Och det tar inte så mycket tid. Rensa lite ogräs hinner man när ungarna leker med sina leksaker eller drar pinnar och annan skit fram och tillbaka över tomten.

Pengar drar han in som komiker och på olika företagsevent, men privat ser han sig mer och mer som en entreprenör. Ska hans idéer bli av så ser han till att göra dem själv, även om ekonomin fortfarande begränsar verksamheten. Specialfest.se är den senaste satsningen.

Peter Walhbeck inleder sajtlanseringen med en stor fest i Skåne tillsammans med bland andra Martin Axén från The Ark och bandet Babian. Han hoppas att verksamheten ska komma att bära sig, men om den inte gör det är det heller inte hela världen.

–Jag är dålig på att sålla. Man är spontan och glad och så kommer det inte en käft. Tyvärr händer det rätt så ofta. Men då slickar man såren lite grann, sedan kastar man sig huvudlöst in i något nytt. Det ska man inte vara rädd för, då blir livet tråkigt. Ibland håller jag föredrag på olika entreprenörslinjer, för unga människor. Då säger jag att de inte ska vara rädda för att starta företag, bilda sig det gör man på vägen. Det är så man lär sig saker.

Att åka på några smällar är något som ingår i livet som fri konstnär. Peter Wahlbeck tycker inte att folk ska vara oroa sig för motgångar. Inte så länge det kommer något bra ur dem.

–Motgångar för motgångarnas skull är däremot bara slöseri med tid. Jag har varit på SVT och SF med idéer men de har tackat nej och det är ju bara trist. Men det var inte heller någon katastrof. Okej, hade det varit David Lynch som sagt nej så hade man gått och hängt sig, men är det Stefan Baron som är chef för Dramaavdelningen på SVT så flabbar man bara. Det är inte heller hela världen om folk tycker att man är knäpp och galen, det är i själva verket nästan bara bra. Då visar man vad man står. Och de vänjer sig i längden, det är jag övertygad om.

Han ser ingen anledning att nischa sig mer och bli mer lättbegriplig genom att hålla sig till en viss sorts projekt. Charmen i tillvaron ligger till stora delar i att inte tänka för mycket på vare sig image eller egen marknadsföring.

–Strategiskt tänkande blir så andefattigt. Man måste möta motstånd, annars blir det tråkigt att leva. Ta Måns Zelmerlöw, han har ju inte stött på något sånt över huvud taget. Han har fötts på en räkmacka. Men hur ska han må som 50-åring, han är ju redan nu miljonär med två bostadsrätter…? Måns kommer att må skit. Jag är 50 snart och jag har inte ens kommit halvvägs, jag har fortfarande en massa drömmar att uppnå – och det är väl egentligen bara härligt?

Tips till talare

1. Stolpar. Använd bara stödord, en A4 med text bör kunna komprimeras till sju eller åtta ord.

2. Håll koll på tekniken. Kolla att allt funkar i god tid, att göra det i sista minuten är värdelöst.

3. Sno skämt. Det finns talböcker och citatböcker i massor. Lägg in lite citat här och där, det är vad jag brukar göra. De finns ju till och med i almanackan.

4. Dra en vits. Jag har återupptäckt den klassiska vitsen, den är mer uppskattad än man kan tro – jag har till och med börjat använda dem i stand up-sammanhang. Det går alltid bra att dra en vits om de passar ämnet någotsånär.

Klas Ekman