Klas Ekmans Textarkiv

Text: Klas Ericsson

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig här. Liggandes i hängmattan på Coral Bay Resort, ett par timmars båtfärd utanför Busuanga. Det kan dröja länge, det kan också bli så snart som efter nästa personalfest, men när den dagen väl kommer ser jag inga alternativ. Det här är en plats man besöker med sin käresta eller ett ställe dit man drar när man vill fly livet och allt vad man blivit, i andras ögon såväl som i egna. Runt hörnet finns bara den sydkinesiska sjön. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för att släppa loss det vresiga, skäggiga originalet som ligger och lurar inom mig. Nätterna är fullständigt magiska, djungelljud och vågskvalp turas om att vagga en till sömns. Just den här kvällen blixtrar det längs hela horisonten, som om någon filippinsk Gatsbyfigur smällde av hela sin förmögenhet på fyrverkerier. Men det regnar inte. Och det blixtrar inte över oss. Vi hör inte ens åskan, ett faktum som bara bidrar till känslan av att vara bortkopplad från världen. När jag satt mig ute på en båt vid bryggan och plaskar i vattnet lyses det upp av mareld.

Mitt rum är så enkelt och väggarna så tunna att mina snarkningar senare råkar väcka en rumsgranne, men det här känns lyxigt om något. Naturen bränner av alla sina specialeffekter samtidigt bara för mig. Det enda tecknet på övrigt liv är en mycket söt fransyska och en eld på en strand långt bort. Illusionen av att befinna sig vid världens ände är ändå komplett. Det finns inget som ett miljöombyte för att få ens tidigare bravader att kännas avlägsna och oviktiga. Avståndet förvandlar dem snabbt till ett kraftigt understruket imperfekt, även om det bara handlar om föregående dygn kan händelserna och upplevelserna snabbt kännas forntida. Det är denna mekanism som gör att man även efter en kort resa kan få kraften att på allvar förändra sitt liv och sina vanor, eller åtminstone inbilla sig att man har den förmågan, något som ibland är gott nog. Efter frukosten ute på Coral Bay försöker jag samla mig och skaka bort alla nattens mardrömmar. Drömmar som var lite för verklighetstrogna för att jag ska lyckas. Flera gånger vaknade jag av att jag fastnat i vrak och simmat genom halvt om halvt upplösta lik. Det behövs ingen Jung för att tolka drömmarna. Ni hade också bara behövt höra Arnos stories.

På dagen, alldeles efter att vi kom fram till Coral Bay Resort efter en timmes flygresa, ytterligare en timmes skumpig bussfärd över Busuanga och ett par till tre timmars båtfärd rakt ut i skärgården där utanför, möttes vi på stranden av den tyske dykaren – Arno. Eftersom vi ska besöka några av andra världskrigets vrak i området kring Busuanga började Arno dra sina historier om sjunkna spanska galjoner. Arno berättar om oerhörda skatter och om folk som blivit lika ofattbart rika på mer eller mindre olagliga expeditioner. Han berättar skrämselhistorier om hur han vid en dykning på ett av de många japanska vraken i området plockade upp en gammal gasmask. Arno ser upphetsat triumferande ut, precis som de äldre barnen på dagis när de skulle berätta vad ordet ”knulla” egentligen innebar.
– När jag kom upp så såg jag att det satt kvar en käke i masken.

Inte ens ett dygn senare sprattlar jag fram tio, femton meter under vattenytan. Det går inte framåt med riktigt den sobra elegans jag föreställt mig, men det går åtminstone framåt. Fördelen med syrgastank är att man tvingas andas lugnt och försiktigt och därför, precis som de brukar skriva i självhjälpsböcker, också verkligen blir mycket lugnare. Trots Arnos berättelser om vad som eventuellt kan tänkas vänta här nere.  En annan tysk, Thomas, leder vägen längs revet. Han är dykinstruktör och har bott här i åtta, nio år. Vi är på väg mot en japansk kanonbåt. I september 1944 sänkte amerikanska bombflyg ett mycket stort antal fartyg i vattnen häromkring. Vissa ligger på femtio, andra på bara tio till tjugo meters djup. Gamla vittnesmål berättar att det var som om hela havet brann. Ett stort antal människor dog. Det lär ha luktat ruttet kött i månader.

Ofta när jag reser märker jag hur jag jagar en viss sorts bilder som jag redan fantiserat ihop på förhand. Att närma sig vraket visar sig uppfylla alla mina förväntningar. Konturen av det framträder exakt så långsamt och suggestivt som de brukar göra i dokumentärer där någon amerikan i keps upptäcker Titanic. Tack och lov ser jag inga människorester även om jag ryser när jag passerar en av de öppna luckorna på däcket och ser in i de kolsvarta hålrummet. Jag flyter fram strax under skorstenen. I fören kan man klart och tydligt se det kejserliga emblemet som några dykare nyligen skrapade fram. Vraket ligger i en sluttning mot ett bråddjup. Båten är en av de minsta men ändå är det, trots bra ljus och väldigt klart vatten, svårt att få en överblick över hela vraket.
Till slut återvänder vi till stranden. Dyk-Thomas lutar sig mot en sten och röker Marlboro Lights. En stor köttig överkropp med ett ännu större huvud ovanpå, en smula rödbränd och med ett par guldringar i bröstvårtorna. Våtdräkten halvt nerrullad. Ett mycket tyskt utseende.

Den första gången jag såg en människa drabbad av spetälska var på en resa i Vietnam i slutet av nittiotalet. Jag hade precis gått i land i Nha Thrang, något omtöcknad, efter en båttripp med Mama Hahn, en liten, liten kvinna med en enorm kapacitet när det kom till att dricka alkohol (som partytrick svepte hon en hel flaska rödtjut). Mama Hahn anordnade turer i skärgården utanför semesterstaden där man bland annat fick besöka en flytande bar. Såväl mat och vin som marijuana ingick i priset, det knusslades inte direkt med deltagarnas eventuella preferenser. Soundtracket? Det mest förväntade – Bob Marleys Legend.

När vår hop av höga, fulla (alternativt småskrämda svenska) turister gick upp för piren möttes vi av ett gäng tiggare. En av dem log oerhört brett. När jag kom lite närmare lade jag märke till att hans lilla korg hölls mellan två stumpar, amputerade en bit över armbågen. Det visade sig också att han inte alls log. Läpparna fanns inte. Allt som var kvar var ett köttigt, benigt hål och två i sammanhanget märkligt snygga tandrader. Trots att jag bara en halvtimme senare, inne i Nha Trang, hamnade framför en framrusande tjur som jagades gatan fram av hundratals skrikande vietnameser, var det den dagens starkaste upplevelse, inte bara på grund av den stackars mannens lidande utan också i kontrasten mot det bullriga amerikanska collegegäng som jag råkat bli en del av. Culion, den filippinska spetälskekolonin som jag nu besöker, visar sig dock vara märkligt idyllisk.

Husen är byggda i kolonialstil och det finns inte längre några sjuka kvar. Här bildades i början av nittonhundratalet ett märkligt samhälle som av många av de drabbade sågs som en befrielse från omvärldens äcklade blickar och den rädsla för smittan som gjort att de isolerats. I dag rör det sig alltså snarare om en idyll. Nedanför kyrkan, på en höjd vid hamnen, har ett gäng ungdomar dyktävling. På museivåningen i det gamla sjukhuset kan man följa öns historia. Vi sitter ner och ser en musikvideo på temat spetälska. Gamla journalbilder ackompanjeras av en mycket mild och lycklig kör som framför The Culion centennial song.
Vissa fakta i museet är så bisarra att det är svårt att veta hur man ska reagera. Exempelvis berättas det om tidiga försök att bota patienterna. De sjuka grävdes ner i sanden på stränder så att bara deras huvuden stack upp, eftersom man trodde att själva marken skulle ha en helande kraft. Detta var, berättar texten, en behandling som kunde pågå i flera år.

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig i stället här. Simmandes i den stora insjön Kayangan på ön Coron. Vid kanten av klipporna vid ön ligger några märkliga små hus, uppförda på pålar. Därinne bor de människor som försörjer sig på att klättra efter svalbon. Det är ett livsfarligt värv. Allt för att bättre kinesiska kök ska kunna servera den soppa som görs på fågelbona och som ska vara så bra för hyn. Svalbojägarna anser att insjön är helig. En bit av Gud. Det krävs en viss ansträngning för att kunna ta sig dit. Först får man ta sig över en bergskam som sträcker sig mellan två toppar. Antalet myggor per kubikcentimeter luft är enormt. Därefter gäller det att så snabbt som möjligt ta av sig kläderna och kasta sig i sjön, vilket ser en smula komiskt ut eftersom man samtidigt försöker slå bort ett hundratal blodsugare från kroppen. Johan är i först och har sjön helt för sig själv i säkert en tjugo sekunder. Tillräckligt länge för att skrika om hur kallt det är.

Beredd på att tappa känseln kastar jag mig i med berått mod. För att omslutas av närmast pissljummet vatten. Inställd som jag är på en extrem kyla är omställningen på sitt eget sätt och vis nästan smärtsam. Först när jag redan simmat tjugofem meter ut kan jag ta in hur vackert det hela verkligen är. Sjön i sig ligger helt stilla, man hör bara suset av djungel runt omkring och vattnet är så klart att man ser stenbottnen. Det verkar inte växa något alls under vattnet, något som gissningsvis borde oroa, men som bara förstärker intrycket av renhet. En glasklar, stor insjö, helt för sig själv. Med västerländska mått mätt är Filippinerna förvånansvärt oexploaterat. Jag är egentligen bara några timmars flygtur från Bangkok, men det här skulle aldrig kunna hända i Thailand. Att simma i den här insjön är både en ynnest och läskigt. Fantasier om människooffer, om stammar som slänger upptäckare i vattnet bara för att se dem ätas upp under mycket plågsamma former av något H.P. Lovecraftskt ”onämnbart” som lever i djupet av sjön. Intet ont anande resereportrar som blir nerdragna av sjöodjur. Check på alla punkter. Och det är väl just däri delar av tjusningen ligger. Upplevelser som är enbart behagliga glöms direkt.

Vid lunchtid den fjärde dagen på Filippinerna sitter vi på en buss på väg norrut från Manila. Som vanligt i de här fallen med upphajpade turistmål försöker jag att arbeta ner förväntningarna till ett minimum. Dessutom har vi tur att åka med turistguiden Lynn Baranda Erba, en riktig historieberättare som förvandlar minsta skjul till en präktig story av de där sorterna som man inte riktigt vill ”kolla sönder”. Stämmer det till exempel att Imelda Marcos, diktatorhustrun vars enorma skosamling blivit ett begrepp världen över, är oerhört astronomiintresserad och brukade åka runt i skolor landet över och föreläsa om svarta hål? På väg genom Manila passerar vi ett jättelikt palats i betong som verkar stå helt öde. Vår guide berättar att det är filmpalatset som fru Marcos lät bygga.
– Varför ser det så ödsligt ut? frågar jag.
– Det spökar, säger Lynn.

Imelda Marcos när ett intresse för de sköna konsterna i allmänhet och filmen i synnerhet. Så därför instiftades det en stor filmfestival i Manila. För att ha något att visa upp byggde man ett första filmpalats. (Det berättas att Ferdinand Marcos var så rädd för attentat att han knappast såg omvärlden över huvud taget. Så när diktatorn första gången såg filmpalatset frågade han undrande vad för byggnad det var. ”Din frus filmpalats”, blev svaret.) Tyvärr var man tvungen att stressa på själva konstruktionen för att hinna med, och en hel våning rasade samman över de stackars arbetarna.
– Så filmpalatsets väggar blev deras grav. Kropparna ligger kvar där än. Men döm om folks förvåning när man började visa filmerna och det dök upp byggarbetare i sekvenser där inga byggarbetare skulle vara!

Denna bonus var en smula impopulär. Dessutom drevs städare och vakter till vansinne av spökerierna som snart inte bara ägde rum på filmduken.
– Nu är det endast transvestit- och bögshower som spelas där, de där som är så otroligt populära hos de koreanska turisterna.

Alla sidor av Filippinerna som av en turist skulle kunna uppfattas som märkliga eller kanske rent av lite stötande skylls oftast på något annat asiatiskt folkslag. Och just koreanerna gillar alltså tydligen bögshowerna. Mörkret faller och i samma stund som solen går ned bakom bergen börjar det ösregna. Färden fortsätter i timmar. En blixt lyser plötsligt upp den ödsliga vägen mot Banaue. Mitt framför bilen, i ösregnet, framträder en man på mycket höga styltor. Vi girar snabbt. Han försvinner bakom oss i mörkret.

Morgonljuset letar sig in genom draperierna i mitt rum på Banaue Hotel, en byggnad som mest av allt påminner om resorten The Great Northern i David Lynchs tv-serie Twin Peaks. En jättelik mörk trädbyggnad, vars inredning går i samma färger och där samlingsrummet i stort sett består av en jättelik brasa. Det är när man drar gardinerna åt sidan som det verkligen går att ta in Banaue. Hela utsikten består av gröna risterrasser. Under dagen kör vi upp och ner i bergen, tittar från olika utsiktspunkter och är ute och traskar på terrasserna. De är ofantligt gröna nu i månadsskiftet mellan maj och juni och stigarna är smala. Lider man av en smula höjdrädsla kan ett möte bli en pärs. Vid en av utsiktspunkterna berättar Lynn om hur folket här brukade begrava sina döda förr i tiden. Enligt sedvänjan placerades tydligen den avlidne på förstutrappan i dagar, ibland upp till en vecka, till dess att alla i trakten hunnit visa sin respekt och sagt adjö. Liket brukade dessutom ”läcka” ut en vätska som man då drack för hälsans skull. Detta tog efter många om och men slut när de kristna missionärerna kom. Även om genomslaget för kristendomen först inte blev lika stort som man hoppats. Folket blev helt enkelt bara glada över att få ännu en gud att addera till de redan befintliga. Sedan följer en liten utläggning om hur många olika folkslag och raser som Filippinerna egentligen består av och hur detta tillsammans med de olika kolonisatörerna gett landet en genetisk mycket välavvägd cocktail. En arvsanlagens Dry Martini.
– Det är den blandningen som gör oss vackrare än alla andra asiatiska folk, säger Lynn.
– Särskilt om man jämför oss med indoneserna!
Man ångrar inte en dag i Banaue, men jag tror att man hade ångrat två. Det är verkligen imponerande med alla risterrasser, men till slut är det verkligen bara ännu en hänförande vy. Så vi åker vidare i stället mot ett annat spektakulärt mål i närheten. Efter en biltur längs dimmiga och väldigt grusiga serpentinvägar når vi bergsbyn Sagada som ligger högt upp på toppen av ett berg. På vägen passerar vi genom en annan by. Mitt på gatan står ett tjugotal personer samt ett par hundar och tittar på när en man med kraftiga köttyxeslag styckar ett stort svin. Blodet rinner neråt vägen. Det finns två anledningar att besöka Sagada. Dels den goda yoghurten i stan, dels de hängande kistorna som finns lite här och där i trakten.

Förr fanns det en tredje anledning. Förutom klippgravarna är Sagada känt för att en gång i tiden ha haft enorma marijuanaodlingar. När lagens långa arm till slut bestämde sig för att göra något åt saken så visades detta upp i ett tv-inslag som fortfarande anses vara en klassiker på Filippinerna. Före: Ett sällskap mycket allvarliga polismän förklarar att de minsann ska bränna olagligheterna. Efteråt: Odlingen står i ljusan låga, men poliserna är inte längre riktigt lika allvarliga. En hysteriskt fnittrande polischef intervjuas. I dag är Sagada inte riktigt samma hippiecentrum som förr, vi får nöja oss med att traska ner till en grotta och titta på de grådammiga kistorna. Man har helt enkelt begravt sina anhöriga mitt på klipporna, en vana som inte är riktigt lika förekommande i dag som förr. Det var några år sedan någon senast begravdes på det sättet. Klättringen tillbaka tar på krafterna, vi är tillräckligt högt upp för att det ska bli en smula svårt att andas.

Det finns även ytterligare en grotta med klippgravar, men den är stängd sedan den dagen en överförfriskad irländare fick för sig att spendera natten därinne. Han föll, mycket olyckligt, ner i ett hål i grottan och hittades först flera veckor senare då kroppen sköljts ut nere i en flod, flera kilometer härifrån. Som så ofta på Filippinerna överträffar anekdoterna och de burleska skrönorna runt omkring utflyktsmålen själva naturupplevelserna. Frågan är om man är riktigt rätt ute när man vill utropa just Banaue till världens åttonde underverk. Är det i själva verket inte Filippinernas historier som man borde bevara till eftervärlden? Detta är trots allt landet där hela befolkningen längtar efter varje val eftersom det viktigaste sättet att vinna väljare på är att lansera skämt om sina politiska motståndare. Visst har det varit många valskandaler genom åren, men de flesta vi möter minns snarare alla vitsar.

Den före detta skådespelaren och numera åtalade expresidenten Joseph ”Erap” Estrada är antagligen den politiker som gett upphov till flest skämt, alla med den poängen att han är försupen, dum och knappt kan tala engelska. Länge var den bästsäljande boken här en samling med de bästa Erapskämten. Det sägs till och med att han under sin presidentperiod brukade låta sina egna partikamrater släppa roliga historier om sig som en metod för att hålla folket nöjda och få dem att skratta bort hans misstag.

Ända sedan jag såg de små husen i lagunen utanför Busuanga för några dagar sedan och plötsligt insåg under vilka vidriga omständigheter de stackars fågelbojägarna jobbar har jag känt ett brinnande intresse för att stödja och belöna dem, deras familjer och deras yrkesskicklighet. Till min glädje hittar vi, efter att ha återvänt till Hyatt i Manila, faktiskt svalbosoppa på menyn i den påkostade och relativt dyra kinesrestaurangen Li Li som ligger på femte våningen i hotellet, strax ovanför det populära kasinot. Vi har precis återvänt från Banaue och är extremt hungriga och väljer följaktligen den största avsmakningsmenyn. Svalboet – byggt av svalornas saliv – kokas och det hela ger en lite klimpig, något salt, soppa. Den vi först beställer innehåller seafood. När vi ska välja efterrättsalternativ ser jag att det finns en annan svalbosoppa än den vi redan ätit. En mycket dyrare och uppenbarligen mycket finare, mer äkta. För sexdubbla priset. Man kan förstås inte låta bli att irriteras. Det måste rimligtvis vara en extrem klasskillnad. Vårt fågelbo ingick i menyn. Det lyxiga fågelboet kostar nästan lika mycket som allt annat vi redan konsumerat. Dryck inräknad. Som den undersökande journalist jag trots allt är, i alla fall när det gäller dekadent mat, beställer jag in ett par svindyra tallrikar och hoppas på förlagets förståelse. Därefter väntar jag med stigande spänning. Soppan visar sig se exakt likadan ut. Det enda som saknas är de små goda skaldjursbitarna.
Less is more? Uppenbarligen är det så. För efter ett par skedar känner jag mig lurad och kallar till mig kyparen.
– Fick vi rätt, det smakar likadant?
– Javisst. Fågelboet saknar ju smak, som ni vet.

Att skämta om en osmaklig prisnivå vore kanske en alltför lättplockad poäng? Vi enas i stället om det oerhört förfinade drag i det kinesiska köket där rättens historia är viktigare än smaken. Att äta svåröverkomliga fågelbon, hajfenor och dricka blodet från en orm har ett symbolvärde som helt saknas i västerlandet. Efteråt tar vi några cocktails på Hotel Philippine Plaza. I vårt sällskap ingår Manila Standards nöjesredaktör Isah Red, en man som liknar Herr Padda i Det susar i säven. Herr Padda var alltid min favorit. En annan man korsförhör mig samtidigt på fakta om Håkan Hagegård och Jussi Björling eftersom han älskar opera och tycker att Jussi är den störste och att Håkan är nästan lika bra. Han ser alldeles bestört ut när jag erkänner att jag en gång varit med om att försöka trasha ett hotellrum på Hagegården utanför Arvika. I något sammanhang frågar jag vem som är Filippinernas svar på Paris Hilton. Isah Red smäller ner sitt vinglas. Hela bordet tystnar.
– Kris Aquino! säger han.

Sedan börjar alla prata i munnen på varandra. Kris Aquino är dotter till expresidenten Corazon och den mördade senatorn Benigno Aquino och vi får höra så många anekdoter om hennes kärleksaffärer med gifta män att jag inte hinner anteckna alla. Den mest uppseendeväckande handlar om då hon gick ut i medierna med att ha blivit misshandlad av sin dåvarande man. Denne ska dessutom ha hotat henne med pistol. Allt blev dock märkligt nog och mycket plötsligt nertystat. En kvinna vet besked om varför:
– Hennes advokat frågade henne om hon gjort något för att provocera fram det hela – och det visade sig att hon bitit honom … I PUNGEN! Advokaten förklarade tydligen att ingen domstol på hela Filippinerna skulle fälla honom för den misshandeln efter vad den stackas mannen fått gå igenom.
– Vart skulle Kris gå ut om hon går ut i kväll? frågar Johan.
– Greenbelt 3, eller kanske Embassy, säger Isah Red.

Sekunden efteråt sitter vi en taxi på väg dit. I författaren Alex Garlands Det okändas omkrets, uppföljaren till genombrottsromanen Beach, skildras Manila som en av världens värsta städer, full av kriminalitet, fattigdom och ond, bråd, död. Den sidan finns förstås. På väg till en bankomat tvärs över gatan från vårt hotell övermannas exempelvis RES chefredaktör av tre prostituerade som klättrar på hans rygg. Men det finns också ett helt annat Manila. Det är de nybyggda kvarteren i Makati där de två nämnda uteställena ligger. Embassy är en ganska vanlig hiphopklubb där folk med säckiga byxmodeller viftar med armarna i taket till Nelly Furtados Promiscous. Alla dricker turkos Hpnotiq. Vi med.

Greenbelt 3 är en del av ett shoppingcentrum där det finns mängder med barer. Bland annat salsaklubben Café Havana där det är mest drag. Johan dansar. Jag försöker. Vi beställer drinkar efter drinkar. Rastlöst går vi på upptäcksfärd. På en bar i huset växlar en ståuppkomiker omväxlande mellan engelska, spanska och filippinska. Vi missar poängerna varje gång.Ett gäng franska flygvärdinnor gör sällskap med oss ett tag. Vi beställer in en flaska absint, häller upp shots efter shots tills de tittar på oss med förfärade ögon.
– You’re crazy, säger den sötaste.
– We’re swedish, säger Johan.

Vi räknar på allvar med att det ska ha förklarat saken. Kanske gör det också det. Men när flaskan är slut är vi ensamma. En tömd flaska betyder samma sak på alla språk. Tillbaka utanför hotellet. Klockan är oerhört mycket. Ändå ser vi en öppen bar. Det tar ett tag innan vi inser att vi hamnat på en bordell. En påtänd tjej utför en dans som förmodligen är menad att vara erotisk. Cyniskt nog är det Meatloafs I’d do anything for love (but I won’t do that) som spelas. En man med ett djävulskt leende presenterar sig som Jim Tan. Han frågar om vi vill ha en, två eller tio tjejer. Vi tackar artigt nej. Han säger okej, han förstår och återvänder tre minuter sedan med minst ett dussin unga kvinnor i släptåg. Plötsligt är vi omringade och omkramade. Dags att fly. Våra drinkar blir kvar på bordet.
– Inget för er? Det här stället är däremot väldigt populärt bland japanerna, säger en man som står utanför dörren och röker.
Dekadensen är hård. Om min hy skulle påverkats positivt av svalbosoppan så är allt förstört nu. De svarta ringarna under mina ögon har aldrig varit lika mörka, och då kallades jag ändå för Dracula en tid i tonåren. Jag känner mig nästan som Martin Sheen i Apocalypse now där han får tokspel under och efter ett privat fylleslag på sitt hotellrum i Saigon. Kort sagt: Jag har somnat som ett svin och vaknat som ett vrak. Mina pengar är slut, eller i vart fall borta. Jag kan inte kontrollera mina fnissattacker, men de har ingenting att göra med att situationen i sig skulle vara särskilt rolig. Jag är bara så vansinnigt sliten att bara tanken på att försöka äta frukost eller ens ta på sig kläder och försöka gå ut genom hotelldörren känns fullkomligt surrealistisk!

Därför är det så klart mycket passande att jag börjar återkomma till mina sunda vätskor några timmar senare när jag redan sitter i en lång kanot på den flod där Francis Ford Coppola spelade in sitt Vietnamepos. Min egen privata apokalyps bara förstärker upplevelsen medan vi paddlas fram genom en liten stad bestående av gamla kolonialbyggnader där barnen verkar ha floden som sin lekplats. Runt omkring oss skvätts det och skrattas. Svetten rinner och jag när en mycket stark önskan att få kravla ur mitt eget skinn medan två taniga men urstarka män ror båten framåt samtidigt som de vid nästan varje fors som passeras skriker ”bomba!” (ett ord som betyder ”snabbare”). Floden har skurit sig långt ner i berget och omges av höga väggar med så tät vegetation att många palmer verkar växa på varandra. Jag ångrar att jag inte smetade in ansiktet med kamouflagefärger, det hade varit passande.

I slutet av floden finns en liten sjö och ett stort vattenfall, Pagsanjan Falls. Fallet utgör själva turistattraktionen. När vi kommer fram hör vi skriken från en stor samling koreanska turister som håller på att dränkas under vattenkaskaderna. Den moderna mänsklighetens oförmåga att anpassa sig ens till de enklaste av naturens lagar visar sig tydligt eftersom flera på flotten bär stråhattar och kepsar, huvudbonader som inte riktigt har samma form när de dras tillbaka ut ur fallet. Själv tror jag att jag ska bryta nacken när jag prövar, så tungt är trycket.
När vi återvänder tillbaka längs floden har all barnlek tystnat i staden, små huvuden stirrar på oss och skrattar spöklikt ljudlöst. I stället hör vi en operaaria spelas på mycket hög volym från ett uppslaget fönster i en av kolonialbyggnaderna kring floden. Det är skrattretande estetiskt.

Den dagen jag bestämmer mig för att försvinna spårlöst eller bara gå i landsflykt så hittar ni mig här. Sittandes på uteserveringen utanför Pagsanjan Rapids Hotel, väntandes på ”the afternoon tea”. Här bodde filmteamet när Coppola spelade in Apocalypse now. Och härifrån ser man berget med sjön där man sköt strandscenerna med Robert Duvall. Själva hotellet har precis den där bedagade koloniallooken som man naturligtvis borde ha dåligt samvete över att man älskar så reservationslöst som jag gör. Men jag tror det var Freud som sa att sex utan skam är meningslöst. Gäller inte det också turism?