Klas Ekmans Textarkiv

LAS VEGAS. Varje år vallfärdar rockabillyfans från hela världen
till festivalen Viva Las Vegas.

På musikscenerna är det de svenska banden som är störst av alla.

Kärleken är inte riktigt lika ömsesidig. För Kent Vikmo, sångare i Jack
Baymoore & the Bandits, kan efter sitt tredje framträdande
konstatera en sak: Uddevalla är ändå bäst.

TEXT: KLAS EKMAN

Klockan är tolv på fredagsnatten och en tjock rök väller upp från
Gold Coast Casino i Las Vegas.

Poliser med dragna pistoler tvingar ett gäng latinos att ställa sig
med händerna på sina lowriderbilar. Någon av dem har gjort en rejäl
burnout och det luktar bränt gummi ända in i huvudbyggnaden där Kent
Vikmo, eller Jack Baymoore som han heter i rockabillyvärlden,
förgäves försöker att få tag på en kaffe för att försöka mota bort
den värsta jetlaggen. Han har redan varit här i nästan en vecka men
har inte lyckats komma i fas med tiden – och om lite drygt två
timmar ska han och hans band avsluta lördagsnatten på stora scenen.

- Det är som att spela elva på förmiddagen för min del. Jag somnade
inte förrän vid fyra i natt och har sovit hela dagen. Men jag är
inte direkt piggare för det, tyvärr.

För att fördriva tiden går han och hans tjej Marie ut på parkeringen
utanför. Under dagen har den fyllts upp med gamla femtiotalsbilar,
hotrods och en del modernare hemmabyggen.

En stor tikibar står längre bort och säljer öl. Kön är lång. Och
medan man står och tittar ut över bilarna gäller det dock att inte
drömma sig bort alltför länge – eftersom några glatt berusade
sällskap drar runt parkeringen i sina bilar utan någon större hänsyn
till svenska journalister som råkar komma i vägen.

Kent Vikmo tittar lite skeptiskt på ett gäng som gör sitt bästa för
att elda upp ett elskåp.

- Vår träff i Uddevalla, A Bombers Old Style Weekend, är ännu fetare
egentligen. Alla bilar som är byggda senare än 1956 förvisas till
gästparkeringen. I USA är de inte riktigt lika måna om
traditionerna. Många kommer från punkhållet, har en massa
tatueringar och färgade frisyrer…

Det är en av anledningarna till att två svenska grupper, Jack
Baymoore & the Bandits och Wildfire Willie & the Ramblers, är
dragplåster på Viva Las Vegas, den årliga rockabillyfestivalen som
äger rum på Gold Coast, en kilometer bort från The Strip.

Den ursprungliga rockabillyn existerade egentligen bara under några
år på femtiotalet och var, med sin hetsiga sång och snurrande
ståbasar, en prototyp till rocken. Carl Perkins, Roy Orbison och
Elvis Presley började som rockabillysångare.

-Därefter har den med jämna mellanrum återuppstått – oftast i en
något reviderad form. På sjuttiotalet väckte “Grease” och “Sista
natten med gänget” intresset på nytt och några år senare gjorde
Stray Cats framgångsrikt en modernare variant av rockabilly.

Den svenska rockabillyscenen är betydligt mer traditionsbunden än
den amerikanska. Musiken ska låta så lik femtiotalsoriginalen som
möjligt.

- Däremot försöker de flesta att skriva eget, helt nytt material
till sina plattor, fast med det gamla soundet som grund, förstås.
Vi framför till exempel 75 procent helt eget material i Vegas. Och
ändå sjunger folk med.

Det gäller även scenklädseln där reglerna är nästan lika strikta.
Det är noga med kostymmodellerna. Vill man vara elak skulle man
kunna kalla Kent Vikmo för aningen bakåtsträvande, men tack vare den
inställningen har han och hans band blivit stjärnor i den här
världen.

- Det är vi och gamlingarna som var med när det begav sig som är
dragplåstren. Och av de nyare banden är många europeiska. Jag tror
att vi är mer noga med att det ska vara äkta i Sverige, och hemma
har den här gamla traditionen alltid funnits kvar. Här har den inte
gjort det. Rockabillyn kom tillbaka först med grupper som Stray
Cats under åttiotalet och då var det en modernare variant. Nu har
visserligen en del nya amerikanska band försökt sig på att låta som
originalen, men de får sällan till det. Därför har vi faktiskt
mycket att tacka de svenska raggarna för.

Raggarna?

- Visst, det rör sig ofta om långhåriga gubbar i slokhatt som dunkar
brännvinsdunken i bilsidan men de har alltid hållit den här musiken
vid liv. Sen är det lite synd att det ibland är nakna farbröder på
campingstolar som fört traditionen vidare, men det får man leva med.
Och det är inte många som är gladare och positivare till livet än
raggare.

Numera bevaras traditionen av ett betydligt mer välklätt gäng. I
Dalarna och på västkusten har rockabillylivsstilen sina starkaste
fästen. Och i Jönköping, där Tail Records ligger.

Tail Records är inte bara ett skivbolag. De har också en studio där
all utrustning är gjord före 1956. Skivorna pressas i
stenkakeformat, även om de går att spela på helt vanliga
vinylspelare. Därför dröjde det ett bra tag innan Jack Baymoore &
the Bandits skivor fanns på cd trots att de debuterade redan i
mitten på nittiotalet.

Bandets första singel blev gruppens stora hit – “A-V8 Boogie”. Det
var den som gjorde att gruppens namn började sprida sig i
rockabillykretsar över hela världen.

Hemma i Uddevalla lever Kent Vikmo som han lär, när han inte jobbar
på Volvo.

Huset är inrett i femtiotalsstil och i garaget har han en
customombyggd Mercury från 1940. Därför lyser han upp när han ser
en närmast identisk bil på parkeringen i Las Vegas där klockan nu
visar kvart i två. Det börjar bli dags att dra sig ner till
konsertlokalen.

Utanför salen där Jack Baymoore & the Bandits ska spela stoppas Kent
av en rödlätt kille från Detroit som förklarar att han kommit hela
vägen till Las Vegas bara för att se dem spela. Strax står han med
två drinkar i händerna. Alldeles därefter kommer en man i röd
hawaiiskjorta fram och erbjuder en hutt från en fickplunta.

Han heter Bobby Trimble och är trummis i bandet Big Sandy.

- De körde rockabilly i fiftiesstuk redan i slutet av åttiotalet.
Då var det verkligen inte stort här, säger Kent medan han banar sig
fram genom folkmassan mot backstageavdelningen.

Backstageavdelningen visar sig vara en korridor fylld med stolar.

En snubbe med videokamera i handen sitter och sover på en av dem.

Av resten av bandet syns inte en skymt. I stället dyker Alf
Östlund, basist i Wildfire Willie, upp för att kolla läget. Mellan
banden finns en mild konkurrens och Alf vill se hur kollegorna
sköter sig eftersom han ska spela samma tid nästa natt. Det är en
vag antydan till ett “battle of the bands” i luften.

Till slut börjar bandmedlemmarna att droppa in, en efter en. De
flesta har sovit tills nu. Andreas “Lumpa” Johansson, som
vikarierar för den ordinarie gitarristen, är smånervös.

- De andra killarna är vana vid att spela på den här sortens
ställen. Det är inte jag. Och förutsättningarna hade kunnat vara
bättre. Sprit, öl, flottig mat och jetlag, det hade inte kunnat bli
mycket sämre. Jag är rätt risig.

Carl Sonny Leland, en amerikansk vän till bandet med ett förflutet i
bland annat Big Sandy, ska hoppa in på piano i några nummer.

- Det är smickrande att de ville ha mig med. De är bland de bästa i
genren, även om jag egentligen inte riktigt fattar hur ett gäng
svenskar kan vara bäst på rockabilly. Men så är det.

En av arrangörerna kommer in och säger att det är dags.

- Vi kör direkt efter den här låten, säger Kent och drar iväg mot
scenen.

Ute i balsalen är det packat med folk. Bandet får snabbt igång
publiken, som i och för sig festat sen eftermiddagen, och det är ett
rätt hårt tryck längst fram vid scenen. Längre bak dansar folk
lindy hop.

Kent Vikmo poserar vant, och väldigt snyggt, med gitarren och
basisten Jan Larsson snurrar ständigt på sin ståbas. Mellan låtarna
gapar någon, med klar svensk brytning, efter “äjviäjt boogie!”.

Den spelas till slut, men först drar Kent Vikmo upp tre gäster på
scen. Det är Extraordinaires, en svart barbershop-trio i
äppelknyckarbyxor, som körar på några låtar. Enligt rykten är det
deras sista spelning tillsammans någonsin.

Efter det sista extranumret samlas bandet backstage och beställer
rom & cola.

“Lumpa” lutar sig mot ett bord.

- Lever du, frågar Jan Larsson.

- Knappt. Jag bet mig i tungan flera gånger.

Bandet drar hem. På väg genom kasinot luktar det återigen bränt
gummi – och ljudet av sirener kommer närmare. o

ROCKABILLY

Uppstod i början av femtiotalet när hillbilly och tidig rock”n”roll
möttes i den amerikanska södern. De största artisterna var Carl
Perkins, Roy Orbison och Elvis Presley när de fortfarande spelade in
på Sun Records. Kännetecknande för musikstilen är aggressiv sång
och hårt markerad ståbas, men utan trummor. Rockabillyn utvecklades
ganska snabbt till klassisk rock”n”roll.

JACK BAYMOORE & THE BANDITS

Medlemmar: Kent Vikmo (sång/gitarrer), Antti Pihkanen (gitarr), Tage
Pihkanen (trummor) Jan Larsson (ståbas) och Jyrki Juvonen (gitarr).

Bildades: 1996.

Hemsida: www.baymoore.com.

ORDLISTA

Hotrod

En bil från 40-talet (eller ännu tidigare) som trimmats och fått
chassit ombyggt. En hobby som slog igenom under femtiotalet.

Lowriders

Exakt vad det låter som. En bil som sänkts så att man glider
omkring närmare marken. Som hjälp, för att undvika trottoarkanter
och annat som kan skada bilen, har de ofta fått en sorts spröt på
bilsidan som rasslar till om man kommer för nära.

Tikibar

Efter andra världskriget byggdes det massvis med söderhavsbarer i
USA. En enkel eskapism för folk som var trötta på vardagslivet,
eller hemvända soldater som förälskat sig i platserna de kämpat för
att återerövra från Japanerna. Benämningen för hela rörelsen kom
att bli tiki – och de mest kända, och äldsta exemplen, är Hilton
Hotels Trader Vic”s-kedja. I Stockholm finns Tiki Room vid S:t
Eriksplan.

SÅ FIXAR DU ROCKABILLYSTILEN (enligt Kent Vikmo)

HÅRET

“Väldigt få använder brylcreme. De flesta använder pomada, typ DAX
eller Sweet Georgia Brown. Det är inte uttvättbart, jag har det i
varje dag så för mig är det inget bekymmer. Sen är det viktigt att
ha kortklippt i nacken och bakåtkammat där uppe. Det ska inte vara
nån hockeyfrilla. Gå till nån bra frisör, typ Bobbo på Blow out i
Stockholm. Annars är gamla frisörer ett bra tips, som var aktiva
redan på femtiotalet.”

SKOR

“Det vanligaste stuket är MC-boots, eller engineer-boots. Kolla in
Marlon Brando i “The wild one”.”

BYXOR

“Nu har jag Lee, det kan vara svårt att få tag i rätt jeans. De ska
vara ganska vida och raka i benen. Sen ska det vara ganska mycket
uppvik, säg en tio centimeter. Det beror lite på längden.”

KOSTYM

“I år köpte vi identiska skjortor så att vi såg ut lite som en
uniform. Jag har oftast blazer. De flesta kavajerna hittar man på
second hand. Det som är viktigt är att det är gammalt stuk, med
långa slag och en eller två knappar. Gärna med ett snyggt mönster.
Skjortorna ska ha en öppning, och inte ha knappar ända upp. Det är
viktigt. Bandet har sällan kavaj, det är bara sångaren. Det ska
vara mer välklätt på leadartisten.”

TRÖJA

“Bensinstations-, bowling- och hawaiiskjortor är alltid poppis.
Annars är det vanliga svarta eller vita t-shirts som gäller. På den
tiden fanns det bara undertröjor, så de ska vara lite tajta i
modellen. Man ska inte ha stora flygiga armar som t-shirts har
idag.”

BIL

“De ska vara amerikanska bilar från före 1956. Hotrods från
trettiotal och till mitten av femtiotalet. Men bilen är inget
måste. Biltidningar kallar det ofta för rockabillystuket”,
egentligen handlar det bara om musik. Sen att folk brukar vara
bilintresserade är en annan sak. För raggarna är bilen nummer ett,
det är det inte alltid för rockabillyfolk.”