Glidare

Publicerad: 13 september 2008

I regn, blåst och grått dis glider de omkring i kallt vatten. Så långt ifrån soldränkta stränder i Kalifornien man kan komma. Men tack vare vårt långväga ­resande och längtan efter en annan livsstil har vågsurfing kommit till Sverige för att stanna. Entusiasterna menar att en ny folksport är i antågande.

Mörkret faller sakta över Torö stenstrand i närheten av Nynäshamn. Bilar­na börjar rulla ut från parkeringen, en efter en. Två tjejer vandrar uppför stigen, den ena är klädd i våtdräkt och bär på en surfbräda – den andra har rejält tjocka kläder, påpälsad för en lång väntan på land som nu är över.

Solen har precis slutat värma och det blir bara kallare för varje minut.

När de flesta andra går in i den obligatoriska efter-semestern-depressionen välkomnar surfarna det ruggiga höstvädret och ser årets absoluta höjdpunkt närma sig. Med stigande frustration har ett stort antal personer i Stockholmsområdet de senaste veckorna väntat på rätt vind – och rätt vind brukar i det närmaste betyda regn, blåst och kyla.

Att surfa i Sverige kräver dedikation, planering, övertygelse och en för­måga att bortse från ett klimat som inte på något sätt är ultimat för sysselsättningen. Ändå har antalet vågsurfare bara ökat de senaste åren. För tre år sedan var det kanske 20 personer som låg ute i lineupen på Torö och väntade in rätt vågor.

Den här dagen har det som mest ­varit ett 40-tal.

Klockan närmar sig åtta på kvällen och ute i vattnet dröjer sig ett tiotal surfare kvar. I sina heltäckande våtdräkter avtecknar de sig som svarta skuggor mot den mörknande himlen. Hoppet om en sista bra tur in mot stranden får dem att ändå ligga kvar en stund till och vänta. På stranden sitter Gustaf Axelsson lutad mot ett litet stenröse och huttrar i jeans och munktröja. Han är 27 år och pluggar till idrottslärare i Stockholm. Som sällskap bredvid sig på sitt utrullade liggunderlag har han 22-årige Jakob ­Johansson som är säljare. Jakob ser något mer bekväm ut i sina vindtäta kläder men för att få upp lite extra värme skickar de en liten flaska Famous Grouse fram och tillbaka mellan sig.

Gustaf lärde sig att surfa för nio år sedan på Bali och tyckte att det var så kul att han de följande fem-sex åren jobbade utomlands bara för att kunna fortsätta. Med tiden har det blivit ­perioder på så vitt skilda ställen som Hawaii, Australien och i franska Hossegor en bit strax norr om Biarritz. Det här är hans första dag ute på Torö, men han har fått mersmak.

– Ska jag vara ärlig är det faktiskt första gången jag surfar hemma i Sverige, men det här var väldigt mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppas på.

Jakob som liksom Gustaf kommer från Öster­und är inte lika överraskad.

– Min bror kör rätt mycket vågsurf på Storsjön, tro det eller ej. Det är tydligen riktigt bra.

Torö och Väddö i Stockholms­området. I övriga landet bland annat Varberg, Åsa, Mölle, Gävle och Sundsvall. Den som söker skola finna surfmöjligheter, men det krävs både kreativitet och envishet.

En sommarkväll är det filmpremiär i källaren på restaurang Skål på Södermalm. Det är den unge filmaren Pontus Grafström som ska visa några av sina filmproduktioner. Två är filmade i Sverige. En handlar om försök att surfa på Stockholm ström, alldeles ­under bron som går ut till Riksdags­huset. Det går så där, men är väldigt roligt. ­I Flöde surfar några killar i 20-års­åldern i tjockast möjliga våtdräkt mitt i en snöstorm.

Den tredje filmen, Out of the water, följer det svenska surfhoppet Freddie Meadows under en månad i Costa Rica. Han är 20 år och till största delen uppvuxen i London, med en brittisk far och svensk mor. Under en semester i Portugal började han att surfa i tidiga ton­åren, redan som 13-åring låg han och paddlade utanför Mölle och han fick en plats i svenska landslaget som 15-åring och åkte iväg till VM i Ecuador.

– Det var en chockerande upp­levelse. Alla var stjärnor där, till och med vi från Sverige.

Strax därpå hoppade Freddie av skolan för att satsa på surfingen. Att pappan själv surfat på Bali hjälpte förstås till. Freddie bodde hos familjens vänner i Portugal ett år och tränade varje dag.

Då var han ändå sent ute, åtminstone för någon som, likt Freddie, hoppas att en dag kunna tävla med världseliten i The World championship tour, allmänt känt som WCT-touren, en tävling där 44 män och 16 kvinnor tävlar om världsmästartiteln.

– Ett vanligt surfliv börjar vid femårsåldern. Sedan får man sponsorer som åtta eller nioåring. Så för min del har det varit en snabb resa, men jag gillar att det går snabbt.

I dag har han Sverige som bas mellan maj och november. Han är sponsrad av det svenska surfmärket Nord och har Peter Sahlberg, en av grundarna till surfreseföretaget Surf­akademin, och före detta presschef för ZTV, som manager. Under vintern flyttar han till Costa Rica.

När han började surfa i Skåne låg det kanske fem personer ute på line­upen i vattnet, alla mellan 25 och 40 år. Idag är det många, många fler och i alla möjliga åldrar. Från att ha varit verksam i en liten sport började han att bli stjärna även på hemmaplan.

– I dag hör det av sig elvaåringar på Facebook som älskar surfing och vill bli mina kompisar.

En bit in på en stor industritomt i Älvsjö står det ett vitt tält. Inuti ligger Nordpoolen. Den här eftermiddagen turas Jesper De Ruvo, 43, om att skejta i den stora rampen med några tonåringar som hittat hit. Kompanjonen och barndomskamraten Christer Myhrán, 44, står bredvid och tittar på. Han har precis kommit ifrån Arlanda efter en två månader lång Baliresa och känner sig inte riktigt i form för att hoppa upp på en bräda. Tidigare under veckan surfade han med världsstjärnan Kelly Slater på Bali.

Han och Jesper byggde sin skateboardpool häromåret för 300000 kronor, en anledning var att kunna träna bräd­åkning även när det inte är surfväder.

– Det är den största privata rampen i Sverige och ett konstigt initiativ som knappt vi själva ens förstår, säger Jesper De Ruvo.

Christer och Jesper driver två företag tillsammans. Det ena är renhållningsföretaget Resta Sverige AB, det andra är Nord – landets hittills enda riktiga surfmärke. Bägge har sina högkvarter i ett hus en liten bit härifrån. Synergieffekterna mellan de två företagen är kanske inte så många, men det är i alla fall anledningen till att ett stort antal pappersåtervinningsbehållare i Stockholmstrakten varit täckta av klistermärken som gjort reklam för Nord.

– En anledning till att vi blev entreprenörer och startade Resta var att vi ville kunna tjäna tillräckligt med pengar för att garantera oss själva hundra surfdagar per år, men också för att få vara våra egna chefer och se till att vi inte behövde fråga någon ­annan om lov för att sticka iväg, säger Christer Myhrán.

Om Resta är vinstmaskinen har Nord helt andra marginaler och drivs av en annan sorts entusiasm. De tillverkar brädor i samma fabrik i norra Spanien som stora märken som Al Merrick, kläderna säljs i ett 20-tal butiker och de anställda har, precis som på out­-d­oormärket Patagonia, surfflex. Är vädret det rätta får man släppa sina uppgifter och åka till Torö eller Väddö eller dit vågorna är som bäst.

Jesper De Ruvo är övertygad om att surfingen kommer att växa ännu mer i Sverige och hoppas det kan bli etablerad semestersport precis som slalom.

– Folk reser mer och längre bort. Har man 20000 kan man välja att lägga det på en vecka på Gotland eller resa till Bali och vara borta en eller ett par månader. Och det är trist att bara ligga i solen länge, till slut vill man göra något. Fler och fler har upptäckt sporten genom backpackerturismen, men handlar folk bara grejer från Billabong regnar inga pengar tillbaka på svenska surfare. Därför tyckte vi att Nord behövdes. För fem år sedan hade man kanske sett det som ett idiotprojekt, men se på mode­branschen – idag har folk inget emot att köpa svenska märken.

Alla antydningar om att det ändå rör sig om en ganska dyr materialsport ­argumenteras effektivt bort av Christer Myhrán. Han har gjort en egen uträkning och fått fram att surfing, med en normal brädförbrukning, kostar unge­fär 10 kronor per timme.

– Du kan få en fräsch bräda för fyra lax och du kan använda den åtminstone 400 timmar ute i vattnet. Jämfört med de flesta andra aktiviteter är det billigt.

Den endanackdelen tycks vara att surfingen är en svår sport att lära sig.

– Uppförsbacken i början är väldigt lång, det räcker inte med några dagar. Det behövs några år innan man börjar bli bra, säger Jesper De Ruvo.

Det är exakt där som Surfakademin kommer in. Företaget grundades 2005 och drivs av Peter Sahlberg, 32, och Jens Holmer, 36. De ordnar surfcamps året runt, på sommaren i Biarritz – den franska semesterstaden där surfingen först introducerades av Hemingwayvännen och författaren Peter Viertel.

Peter Sahlberg har en bakgrund i pr-branschen och Jens Holmer i kommunikationsbranschen, och båda har från och med i år satsat helhjärtat på sitt företag.

– Med rätt pedagogik, utrustning och vågförhållanden är surfing för alla och kan definitivt bli hur stort som helst. Vi har under våra tre verksamma år sett en otrolig boost i intresset från svenskar som vill lära sig surfa. Under året har vi runt 400 deltagare fördelade på våra tre destinationer, Frankrike, Costa Rica och Maldiverna. Fortsätter intresset öka i samma takt är vi över tusen deltagare inom några år, säger Peter Sahlberg.

De har också märkt att intresset i allt högre grad går tvärs över eventuella könsbarriärer. På Surfakdemins surfkurser är tjejerna något fler än killarna. Och nästan alla åldrar är representerade. Den yngsta deltagaren hittills är en 6-årig tjej och den äldsta en 60-årig man, säger Jens Holmer.

– Många av våra deltagare har totalt reviderat sina prioriteringar efter kurserna och öppnat ögonen för en ny värld. De river sönder flygbiljetten hem inte en eller två gånger – utan tre. De säger upp sig och satsar på nya karriärer. De börjar leva sundare och slutar röka, säger Peter Sahlberg.

Ute på Torö är det bara tre surfare kvar ute i vattnet och det är så mörkt att de bara går att urskilja när fyren kastar ljuset åt deras håll. De ligger kvar en kvart till, men tar sig sedan upp på land. Sist upp är 25-årige Axel Moberg som studerar till sjuksköterska.

– Det är svårt nu, man har ingen ­avståndsbedömning i mörkret, säger han.

Axels familj har sitt lantställe här ute på Torö och det var här han först lärde sig att surfa efter att en storebror kommit hem från en språkresa med en bräda. Det var tio år sedan. Då fanns några enstaka entusiaster och några gamla legender. Men det går fortfarande att ha vågorna nästan för sig själv, med lite tur eller väldigt ­tidiga vanor.

– Nu hoppas jag på imorgon. Jag börjar jobba vid nio, så jag tänker stiga upp vid fem, slänga i mig lite gröt och ta en liten morgonsurf innan det är dags att börja arbeta.