Klas Ekmans Textarkiv

Han har beskyllts för att vara både pedofil och homofob. Vissa har kallat honom illaluktande. Andra har kallat honom geni. Författaren, filmaren och dramatikern Stig Larsson har de senaste tio åren ofta uppmärksammats för sina mediala utspel. Precis som i hans författarskap är inget ämne för smalt och ingen sanning för avvikande för att formuleras. Nu ger Bonniers ut en bok med trettio års samlade artiklar om allt från pinnglass och The Supremes till diktaturen Brunei.

Saker som kan vara bra att känna till om Stig Larsson:
• Han är Pigge Piggsvin, en snuskig karaktär i Charlie Christensens långkörarserie Arne Anka, åttio- och nittiotalens Rocky.
• Han är född i Skellefteå 1955, flyttade till Stockholm i mitten av sjuttiotalet och gjorde sig först ett namn som redaktionsmedlem av Kris, en klassisk kulturtidskrift som gick i bräschen för postmodernismen där bland andra Horace Engdahl ingick i redaktionen.
• Det var också Horace Engdahl som, efter att ha läst igenom några av Stigs texter, slog fast att de lätt utbyggda skulle kunna bli en bok. ”Autisterna” från 1979 blev visserligen ingen omedelbar succé, genombrottet kom först med ”Nyår” 1984, en extremt infallsrik kronologisk berättelse om en man som lämnar sin familj efter en störtloppsolycka. ”Autisterna” är i skrivande stund den enda av Larssons romaner som finns i tryck.
• Han är berömd för att skriva äckliga böcker där övergrepp mot barn och dylik amoralisk oreda redovisas som om den vore den naturligaste saken i världen. Enligt vissa tyder det på att Stig Larsson själv är ond. Enligt andra är han snarare en moralist. Vad som, av någon anledning, är mindre känt är att böckerna också är roliga att läsa.
• Stig Larsson har också gett oss ”Grötbögen”, ”Kaninmannen” och kanske framför allt klassikern ”VD” där Ernst-Hugo Järegård spelade en osympatisk företagsledare som tränger sig in hos en av sina anställda och trakasserar denne och dennes fru.
• På senare tid har han mest varit känd för sina uppseendeväckande uttalanden i olika intervjuer, där han bland annat sagt att alla män tänder på trettonåriga tjejer, så länge de fått bröst. Ett uttalande som upprörde många och som fick Jan Guillou att i en krönika kalla Stig Larsson för illaluktande.
• Stig Larsson gjorde den första svenska dokumentärfilmen om punken i slutet av sjuttiotalet, ”Punk” från 1978. Det var den första filmen om punkrock utanför England.
• Under åttiotalet blev han föremål för en viss manskult och omgavs av ett litet hov på dåvarande stamkrogen Prinsen i Stockholm. Enligt vissa är han främst en författare som skriver för, eller i varje fall mest intresserar, just män.
• Efter ”Avklädda på ett fält” från 2000 förklarade han att han skulle sluta skriva böcker. Numera jobbar han mest som dramatiker och regissör. Han ska bland annat göra Peter Birros Strindbergsserie för SVT – och regisserade även samme göteborgares ”Arbetarklassens sista hjältar”.
• Anledningen till att den här intervjun genomförs är att Stig Larsson är aktuell med artikelsamlingen ”Artiklar 1975–2004”.
• I så gott som alla sina intervjuer under åttiotalet mötte Stig Larsson journalisten i sin etta på Lilla Essingen, i så gott som uteslutande bara kalsongerna. Nuförtiden äger alla intervjuerna rum på Rosa Drömmar, en kvarterskrog på samma ö. Så även denna.

Rosa Drömmar, Lilla Essingen, Stockholm, lördag 29 april, 14.00

Del 1. Kroppsvård.
I vilken Stig Larsson berättar om fördelarna med rökning, att han hatar knark och att man klarar sig utmärkt på att enbart äta vaniljsås.

Den engelske kritikern och författaren AA Gill säger att man blir en bättre skribent av att röka. Du röker. Vad är din uppfattning i frågan?
– Jag försöker skriva utan att röka men man blir bättre när man röker.

Är det så alltså?
– Min farbror var Korpenkonsulent och han sa att det faktiskt är på det viset. Man ska tydligen ha försökt dölja resultatet, men någon gång runt 1990 berättade han faktiskt att man märkt att människans skrivkapacitet ökade med trettio procent just när man drar in röken.

Är det samma sak med snus?
– Nej! Ja, det är säkert bättre än inget, men det är just under de där sekunderna när du drar in röken i lungorna som det märks. Men det säger ju sig självt, det måste finnas en vetenskaplig förklaring till att alla journalister och författare röker.

När började du själv att röka?
– Sommaren 1980. Min andra diktsamling ”Den andra resan” blev oerhört mycket bättre på grund av att jag rökte. Så fort jag drog ner lite rök i lungan kunde jag skriva en sida på en halvtimma! Jag gick från noll till fyrtio cigarretter om dagen på två veckor. Det var paradisiskt!

Det låter verkligen himmelskt.
– Efter den boken tyckte jag inte att jag lyckades dra ner röken lika djupt längre. Jag ringde en doktor och sade att jag ville röka på grund av mitt arbete men att jag inte längre fick samma kick av cigarretterna. Efter en undersökning sade doktorn att jag hade osedvanligt bra lungor. Jag tror att det berodde på att jag cyklade 1,2–1,6 mil varje dag när jag pluggade på gymnasiet. Jag har visserligen läst den där ”Äntligen rökfri”, men jag röker så lite nu. Jag har gått ner till sex, sju cigg om dagen. Samtidigt får jag ut jävligt mycket av att röka. Att röka fem till sju cigg verkar dessutom varken göra till eller från för män. Tjejer däremot ska tydligen inte röka mer än fyra.

Det ryktas att man sett dig jogga.
– Jo, jag har börjat igen. Jag blev sjuk förra sommaren och under vintern lägger jag ner, jag vill inte ramla och slå mig. Men jag har märkt att man inte blir lika röksugen när man springer.

Varför denna hälsovurm?
– Ju äldre du blir desto mer måste du sköta dig. Förr kunde jag jobba, gå på krogen och gå upp klockan sex på morgonen. Som standard. Det går i tjugoårsåldern. Idag skulle jag vara ett vrak efter bara några dagar. Man kan inte heller dricka alkohol på samma sätt längre [säger han och tar en stor klunk öl].

Varför går det så mycket konstiga rykten om dig?
– Jag vet inte. Det är märkligt. En gång var jag på fest utanför Kungsängen. Vid ett tillfälle satt jag utanför ett hus och hörde genom fönstret en massa spännande historier om någon person. Till slut förstod jag att man pratade om mig! Jag var tvungen att gå in och säga hej och de tappade ju hakan så klart. Uppenbarligen finns det någon som hittar på en massa rykten, och den eller dessa personer borde ju få pengar, för det handlar ju om rena fabrikationer. Flera av ryktena är dessutom lite smickrande, så de borde helt klart få betalt!

Det har ju alltid talats om dig och droger och det antyds ibland att din drogkonsumtion har att göra med att du inte längre skriver böcker.
– Det har inget med det att göra alls. Och huruvida jag använt droger eller inte är inget jag vill uttala mig om. Någon hade kanske sett det som en sorts genväg. Droger är en katastrof och jag tycker att det är oansvarigt att ha en liberal inställning till droger eftersom folk dör – om inte direkt så i alla fall känslomässigt.

Sprit då?
– Jag uppfattar inte att det innebär lika stora emotionella förändringar, jag är inte en av de 8,5 procent som får en kick av fyllan och löper större risk att bli alkoholister. Den där kicken kan jag i och för sig känna mig lite avis på. För de där 8,5 procenten frigörs dopamin och de blir pigga, vi andra blir ju egentligen bara trötta när vi blir för fulla.

Vissa slåss ju rätt duktigt när de är packade.
– Jo, för en liten grupp män går dopaminet på undersidan av det centrala nervsystemet. Det är där aggressiviteten sitter. Översidan är sexualiteten. Stimulans på undersidan gör att de söker bråk med samma lust. De får helt enkelt en kick av att bli arga. Det är det som är dåligt ölsinne – en kort förklaring!

Är du bra på matlagning?
– Det har jag lagt ner, som allt annat jag inte är bra på. Jag är visserligen rätt bra på att laga gåslever, lätt stekt med tryffelsås. Men det kan man ju inte äta varje dag, så annars nöjer jag mig med mackor.

Käkar du bara mackor?
– Jag har väl lagat makaroner och käkar snabbmat som alla andra. Men hellre mackor. Ägg med Kalles kaviar är också bra. Och bacon.

Det senare låter ju åtminstone lite Atkins?
– Hela kostcirkeln är en bluff! Jag har knappt ätit grönsaker i hela mitt liv. När jag flyttade till Stockholm levde jag på vaniljsås från Ekströms, sådan man vispar ut med lite mjölk. Det var gott och jag klarade mig ju bevisligen.

Du och din katt Esset har med andra ord lite liknande matvanor, när han var försvunnen gick du ut i Expressen med att han gillade lövbiff och just vaniljsås.
– Ja, men nu har Esset fått en ny bisarr passion – en viss typ av te med socker och mjölk.

Vad är det för te?
– Det är något afrikanskt som Natalie har skaffat. Min fru.

Del 2. Konsten.
I vilken Stig Larsson berättar om varför man aldrig ska ifrågasätta sina fixa idéer, varför det aldrig kommer att bli några fler böcker samt gör klart en gång för alla att dramatiska texter faktiskt behöver just dramatik.

Varför väcker du så enormt många känslor?
– Jag ska vara uppriktig, jag är en otroligt dominerande person. Jag tar stor plats. Det tycker många. Och det är en brist, eller var en brist, för jag var egocentrisk och insåg inte att andra människor behövde få lika stor plats som jag själv. Det är en naivitet från min sida som faktiskt gränsar till dumhet. Man skulle kunna kalla det en social närsynthet för jag har väldigt lätt att sätta mig in i människor som är fiktiva, men svårt med reella människor. Och jag har nog försämrat hela situationen genom att vara som jag är.

Och hur är det?
– Otroligt uppriktig. Tycker jag att något är dåligt så säger jag det. Jag har svårt att ljuga. Jag är så ovan att ljuga att det syns direkt på mig och då blir jag generad.

När blev du egentligen berömd?
– Ja, ”Autisterna” och den första diktsamlingen var det ingen som brydde sig om. De blev knappt ens recenserade. Det tog nästan ett år för ”Autisterna” att börja uppmärksammas och bedömas som intressant. Jag tyckte inte att det var så märkligt eftersom jag inte trodde att man recenserade debutanter över huvud taget på den tiden. Så det var nog egentligen med ”Nyår” som jag så att säga slog igenom och däremellan gick det ju kolossalt lång tid. Fem år. Jag ville inte bli fångad i ett formspråk, samtidigt som jag ville göra flera olika sätt att skriva till mina och om jag gjorde som jag gjorde med ”Autisterna” skulle folk få en uppfattning om vad en Stig Larsson-roman skulle vara och det ville jag ju inte.

Du har berättat om hur ”Autisterna” bara var en samling textstycken som fogades samman och som du knappt ens såg som en bok förrän Horace Engdahl sade att det var det. Blev arbetsprocessen väldigt annorlunda efter det?
– Mycket. Framför allt tidsmässigt.  I ”Autisterna” tog inte ett enda kapitel över två timmar att skriva och jag läste inte ens korrekturet. Det är lite synd. Det finns till exempel några norrlandismer, norrländska uttryck som jag absolut inte ville ha med. Värst är kapitlet där mannen får lift med en bil, för när jag skrev det partiet så kom jag av någon anledning inte på ordet för växelspak så jag skrev ” ploppen som man växlar med”. Och det kom med i boken. Pinsamt!

Hur träffade du förresten Horace Engdahl första gången?
– Jag hade flyttat till Stockholm och gick på Dramatiska Institutet. En kväll var jag på en föreläsning med sociologen Göran Therborn och då träffade jag Horace och hans gäng, stora delar av det som sedan blev Krisredaktionen. Jag hängde med dem på efterfest. Jag och mina kompisar i Umeå hade fått tidskriftsstöd till vår tidning Kod, men jag tyckte att vi egentligen var för unga för att göra den. Här var ett gäng som hade förmågan, så jag erbjöd dem pengarna.

Har inte du kallat den tiden för ditt universitet?
– Jag har ingen klassisk bildning, och den jag hade var ytterst ojämn. Horace och de andra var helt chockerade över mina brister. Jag var visserligen yngre, sju år yngre än Horace och fem år yngre än Anders Olsson men de kunde ändå inte förlika sig med att jag hade sådana oerhörda kunskapsluckor.

Vilka luckor var det?
– Jag kan läsa om fotboll och lingvistik på både franska och tyska eftersom de bärande termerna är så lika varandra. Men jag skulle aldrig kunna läsa en fransk roman. Eller ens en tysk! Horace och de andra kunde prata om Cicero och när jag undrade vem fan det var så fick jag en halvtimmes föreläsning om det. Det är idealet för alla universitet, så fort man frågar får man svar. Mitt liv hade gestaltat sig helt annorlunda utan dem. Jag började läsa kolossala mängder skönlitteratur, Balzac, Stendhal och andra moderna författare jag hade dålig pejl på.

Varför tog ”Nyår” så lång tid att skriva?
– Det skulle vara en normal svensk roman, hade jag tänkt mig. Och bara det blev ju problem, som du förstår. Den skulle för det första vara kronologisk och det passade inte mig alls eftersom jag i allmänhet inte vet vad som ska hända i nästa mening. Jag hamnade helt fel hela tiden. Efter ett år kastade jag allt efter sidan 23. Hur skulle jag till exempel kunna veta att den där tjejen han träffade efter åttio sidor skulle visa sig vara ganska tråkig?

Är det lika svårt att skriva hela tiden?
– Nej, de sista åttio procenten går som en dans. Har du kommit en bit in så lever karaktärerna sina egna liv. Ofta har man kanske en idé om att vad som ska hända och sedan visar det sig att det inte alls blir så. En gång var jag övertygad om att en karaktär var död. Men plötsligt, när jag satt och skrev, så ringde telefonen i manuset och det var hon! Jag blev väldigt glad. Hon levde!

Så du kan egentligen aldrig säga riktigt vad du menade med dina böcker?
– Det går absolut inte! Varför skriver folk om de vet vad som ska hända? Det låter osympatiskt, som om de var dammsugarförsäljare som ska kränga på kunden en pryl. Jag kan inte ens säga vad det handlar om i poesi, bara att det är bra. Visste jag varför jag tycker att det är bra skulle det ju vara ointressant. Nu kan jag läsa mina egna dikter flera hundra gånger.

Hur känns det i så fall att det alltid skrivs att du behandlar ”ondskan i vår tid” och så vidare?
– Man anklagar mig ofta för att skriva om förfärliga saker. Men ska man skriva något dramatiskt krävs det väl att det händer något dramatiskt? Det måste ju rimligen hända något som förändrar en situation och det innebär ofta att det går illa för en person. Går jag in i en karaktär vill jag ju inte stoppa handlingen med en massa moraliska invändningar, jag går in i personen totalt. Det här låter kanske konstigt, men i min omgivning blir jag upprörd när någon beter sig illa. Jag säger alltid till om jag ser någon bråka på tunnelbanan – som en snut. Det är ett mirakel att ingen slagit ner mig. Jag uppfattar däremot att det påhittade är något helt annat än verkligheten.

Så du skvallrar inte ens lite?
– Nej. Rent generellt tycker jag illa om folk som baktalar folk. Skvaller ska vara på den nivån att den man skvallrar om inte skulle tycka att det är alltför obehagligt att höra det. Jag tänkte på det när jag läste Koranen nyligen. Den boken är verkligen oerhört repetitiv och det som upprepas allra oftast – förutom att man inte ska ha ihjäl varandra – är att man inte ska tala illa om varandra. ”Observera Gud är kvar och hör” brukar det heta. Bibeln tar egentligen inte alls upp den frågan och det tycker jag är intressant. Tänk om skvaller uppträdde först på fyrahundratalet, efter att Bibeln skrivits men innan att Koranen nedtecknats – det är ju något som vi idag betraktar som lika självklart som jordbruk!

Det finns även de som kallat dig moralist.
– Jag tar ingen etisk hänsyn när jag skriver, det är ju skönlitteratur. Påhittat. Jag har inga problem att skilja mellan fantasi och verklighet. Det har jag aldrig haft.

Är du säker på att det inte blir några nya romaner eller poesisamlingar?
– Ja. Att skriva är också att veta när man inte ska skriva. Jag kräver av konsten att den ska få världen att se annorlunda ut, att inget riktigt liknande har funnits tidigare. Den ska vara som en helt ny optik, en helt ny vinkel. Jag tror att varje författare och konstnär har en begränsad mängd möjligheter. Jag har arbetat hårt och försökt. Nu känner jag inte att det går. Att vara författare är som att vara häst och kusk samtidigt. Och kan jag inte få hästen till Uppsala så tänker jag inte ens försöka, det vore ju taskigt mot hästen! Jag är nöjd med mina prestationer, men något sådan som till exempel verkligheten hos ett moln, det kan jag inte uppnå. Vi befinner oss i en värld som har en väldig skönhet, ändå bortser vi hela tiden från att det egentligen inte behövs något mer. Lär du dig bara att stå ut med dig själv så befinner du dig bokstavligt talat i paradiset. Vad mer väntar du dig? Springbrunnar? Vattenfall? Niagara? Vattenfestival varje dag? När jag sitter på Essingen och väntar på bussen ser utsikten ut som ett turistmål och det enda jag sörjer är att jag inte får se hur det kommer att se ut om åttio, nittio år. Jag gissar för övrigt att de kommer att bygga ut staden längs vattnet, det vore mest logiskt.

Du är femtio. Vad kommer du att göra framöver?
– Kompetensen finns kvar, precis som hantverksmässigheten. Så jag har börjat göra en del dramatiseringar av andras verk – just nu har jag jobbat med Dagermans ”Bröllopsbesvär” och Söderbergs ”Den allvarsamma leken” – och det är ju en helt annan grej. Däremot skulle jag aldrig vilja försöka göra något litterärt som jag känner är lite pinsamt och som skulle få mig att skämmas inför mina kompisar.

Vilka kompisar skulle du skämmas för, Horace Engdahl och Kristian Petri?
– Allihop!

Varför?
– Det vore väldigt genant att säga till folk man känner att de inte behöver köpa den där boken eller den där poesisamlingen som jag har skrivit för att den bara är sådär.

Men varför tappade du förmågan?
– Under andra halvan av nittiotalet ägnade jag mig mycket åt poesin – och jag kallar det bara poesi för att jag inte har sett något liknande det jag höll på med. Och det krävde en fruktansvärd ansträngning. Jag fann en metod … Eller, jag fick en hang-up, precis som ett barn som inte vill gå på A-brunnar. Jag ville skriva med helt raka marginaler. Varje rad skulle vara exakt lika lång som den första och jag ville inte ha några avstavningar. Och det kunde man bara få på min gamla dator från 1986. Det krävdes fruktansvärt mycket arbete för att anpassa språket efter det.

Men varför?
– Jag vet inte varför! Jag ställer inga frågor till mig själv! Så är det att vara konstnär, man ska inte ställa massa frågor till sig själv, man ska bara göra de saker som faller en in. Nu i efterhand ser jag ju att det var bra, men nu kan jag också skriva relativt obehindrat på det sättet. Nu kan jag få ner spontaniteter och ögonblickliga tankar på det här sättet och jag har hittat en ram som ingen annan författare i världen har! Jag kunde plötsligt ge mig in i texter och problem, gå in i dem och bearbeta dem på ett annat sätt. Det tog mig femton år att fatta poängen och då hade jag i princip redan slutat jobba på det sättet.

Men måste man verkligen skriva det på en dator från 1986 – är det inte bara att ställa in det på en ny?
– Nej nej, det är omöjligt!

Del 3. Kärlek och kvinnor
I vilken Stig Larsson gör klart att attraktiva kvinnor är bra för gatubilden, berättar en smula om sitt äktenskap och lägger korten på borden angående det där om att han bara skulle gilla småtjejer.

Har du läst Neil Strauss ”Spelet”?
– Killen med raggningsgrejen? Nej, den har jag inte läst. Jag var inbjuden till ett evenemang på Spy Bar men det krockade med Champions League så det fick vara. Men rent generellt tycker jag så klart att sådana lärdomar ska uppmuntras. Det lilla jag läst om hans teorier och vad boken handlar om låter ju rätt och riktigt. Egentligen är det bara konstigt att ingen gjort det tidigare. Jag tycker själv att det är roligt att lära unga killar tricks.

Vad lär du ut då?
– En gång var jag på middag hos en känd regissör som hade en son som var tolv år. Medan vi åt lärde jag sonen att han skulle titta den kvinna han var intresserad av i stjärtspringan. Stint och hårt, bakifrån. Sedan när de vänder sig om ska man givetvis låtsas som om det regnar.

Fungerar det verkligen?
– Kvinnor känner av sådant.

Vet du hur det gick för din protegé?
– Han testade det tyvärr direkt. På en berömd författares sextiosjuåriga fru. Alla vid bordet tystnade när han satt där och stirrade, det var lite pinsamt. Han tvingades erkänna vad han höll på med och att det var jag som lärt honom det.

Vad hände med dig då, blev du utslängd?
– Alla skrattade bara. Det var ju bara ett tips. Men man ska givetvis inte tillämpa det på en gång. Särskilt inte bland sina föräldrar!

Själv är du nygift. Grattis! Hur träffades du och din fru?
– Första gången vi sågs några gånger 1989, och som hastigast på en nyårsfest på nittiotalet. Sedan träffades vi flera år senare i Minsk av alla jävla ställen. Hennes föräldrar är från Polen och polska och vitryska ligger varandra väldigt nära. Hon jobbade på en teater där och de satte upp en av mina pjäser, ”Straffångens återkomst”. Vi blev ihop sommaren 2004 och gifte oss i höstas.

Var det ett stort bröllop?
– Hundra personer kanske. I Adolf Fredriks Kyrka. Men jag vill inte prata om det, det är för privat.

Så du vill inte säga varför du blev förälskad och plötsligt ville gifta dig?
– Nej, det är mitt privatliv. Men jag har aldrig varit emot äktenskap – vad har du fått det ifrån? Jag har alltid varit konservativ! Jag är både höger och vänster, konservativ i mjuka frågor, vänster i hårda.

Du har i alla fall träffat en kvinna över tjugofem år?
– Hela den där debatten om att jag föredrar småtjejer blev fel. Jag sade visserligen så, men det viktiga var att jag kom på en bra grej där, att om man jämför med södra Europa så var kvinnorna där mer måna om att behålla sin kvinnlighet mycket längre. Det är naturligtvis en fördel om kvinnor är attraktiva, det är inget att hymla om. Det betyder visserligen ingenting men det är ändå trevligt, det präglar ju gatubilden.

Har den svenska gatubilden förbättrats sedan dess?
– Absolut.

Vad tyckte du om att Bon byggde ett helt reportage kring din teori, som också finns med i artikelsamlingen, att man kan se på snygga författare att de är bättre än andra?
¬ De har missförstått mig. Det är ju inte nödvändigtvis så att snygga författare är bra. Men visst, du kan ju se om någon är smart eller inte, däremot är snygghet och intelligens inte samma sak.

Men vad handlade det om då?
– Jag tänkte på Marguerite Duras. Hon är inte bara oerhört begåvad utan var också in i helvete snygg. Och rent generellt har killar svårt att vara ihop med tjejer som de uppfattar som smartare än sig själva. Det är ett av de grövsta kvinnoförtrycken – för det tvingar kvinnorna att underspela sig själva. För att en tjej verkligen ska våga visa sin fulla begåvning har det ofta krävts en extremt kapitalstark eller intellektuell bakgrund – eller så kan hon vara så snygg att varken män eller kvinnor kan dissa henne. Som Duras.

Har du några fler exempel på det?
– I det sista fallet har vi sådana som Katarina Frostenson och Birgitta Trotzig. De kan strunta i världens krav. Andra kvinnor, som inte riktigt förmår frigöra sig hamnar på efterkälken.

Ser du några förbättringar?
– Jo, alltså det måste jag nog säga. Men det är alltid svårt att uttala sig om den tid man befinner sig.

Vilket var ditt första intryck av Horace första gången ni träffades?
– Han såg smart ut. Han såg intelligent ut.

Gjorde du det?
– Inte vet jag.

Ser du intelligent ut, tycker du?
– Det kan ju inte jag bedöma.

Del 4. Kulturlivet, kvalitet & karriären
I vilken Stig förklarar varför just kvalitet och kultur är så viktigt och funderar kort över sitt gamla intresse för hula-hulatjejer.

I artikelsamlingen blir det klart hur ofta du återkommit till begreppet kvalitet genom åren. Du har påtalat att du har en ofelbar förmåga att veta vad som är bra oavsett om du läst något eller inte. Missar du aldrig?
– Klart jag gör, men det rör sig nästan bara om att jag inte upptäckt saker än. Är något bra är det bra och det kan jag snabbt avgöra om det är. I vissa fall, som när jag var riktigt liten, kanske jag inte uppfattade kvaliteten. Men när jag var sex, sju år uppskattade jag Orson Welles ”Lady från Shanghai” och Federico Fellinis ”La Strada”. Det har med andra ord inget med bildning att göra. Däremot är jag såhär i efterhand mer skeptisk till min då så underliga faiblesse för Söderhavet. Men det grundade sig väl i att jag gillade hula-hulatjejer.

Det är väl inget fel på hula-hulatjejer?
– Jag vet inte, jag har inte varit där och sett några så jag kan inte riktigt uttala mig om det.

Allvarligt talat – är inte det här kvalitetsbegreppet egentligen bara de saker Stig Larsson gillar?
– Det låter löjligt när du säger det så. Tänk så här: Du kanske äter på en bra restaurang tillsammans med en vän som också är intresserad av mat. Era bedömningar kommer antagligen att överensstämma på ett något sånär. I min karriär, när jag samarbetat med andra människor, har jag säkert ställts inför fyrtiotusen konstnärliga val. Jag har aldrig varit med om att jag och någon av dessa människor jag samarbetat med haft riktigt olika åsikter. Jag är kanske hårdare mot sentimentalitet än de flesta, men ändå.

Varför är den här frågan så viktig för dig?
– Tänk vilket pris folk betalar för det dåliga kulturlivet. Fråga en elektriker om vad kvalitet betyder! Fråga en fotograf! De kan inte skylla ifrån sig, har de inte lyckats har de varit lata, slöa eller obegåvade. Om tjugo år kommer alla att hålla med mig och säga att det är så här. Ju lägre prestige i genren, desto mer okej är det att erkänna att så är fallet.

Men kan verkligen kulturjournalister påverka så mycket?
– Klubb- och krogliv blir bättre genom att folk tipsar varandra, men också därför att bra klubbar och bra krogar får resonans i tidningarna. En krogguide skulle ju vara ute och cykla om de verkligen tyckte att blodpudding är lika gott som finare mat. Jag tycker att kulturjournalistiken är ansvarig för att vi har fått en undermålig litteratur. Som det är nu kommer vissa bra böcker inte ut, det handlar framför allt om svår litteratur. Tänk Ann Jäderlund eller Katarina Frostenson, de hade inte kommit ut idag. Det hade inte varit ett problem om vi haft lika bra kulturklimat som vi har bra matklimat. Om folk verkligen trodde på det som står på kultursidorna vore det ett incitament för förlagen att ge ut den sortens böcker. Jag råkade komma fram i en tid när kulturjournalistiken såg bättre ut.

En sak som det sällan talas om är hur rolig du är.
– Jag eftersträvar inte att vara rolig. Jag försöker vara bra! Att kalla mig rolig är att förytliga det hela.

Är humor samma sak som ytlighet?
– Nej.

Men varför blev du så provocerad av att jag sa att du är rolig?
– Jag blev inte provocerad. Det är bra om du tycker att mina böcker är roliga – fine! Det är däremot inte min avsikt att vara just rolig.

Hur väljer du ämnen för kulturartiklarna, de är ju få andra intellektuella i Sverige som skriver om Magnumglassar?
– Jag ringde Björn Wiman som är redaktionssekreterare på Expressen och sa att jag ville skriva om Magnumglassarna och deras sammankoppling med de sju dödssynderna. Sedan skrev jag om ”Expedition: Robinson” också, men det var mer något vi snackade om på en fikarast.

Men de ringer inte alltså inte dig och ber dig att skriva smart om något som kan upplevas som lite knasigt?
– Just i fallet ”Expedition: Robinson” och Magnumglassarna kom idéerna från mig, det skulle de nog aldrig komma på, haha.

Fast du gillar väl att provocera folk också?
– Nej, jag är inte ute efter att provocera, jag vill bli populär – det vill alla. Det är dumt att jag inte är populär. Det är orättvist att jag inte är populär. Jag är ju populär bland dem som känner mig.

Men man blir väl inte populär av att göra utspel mot homosexuella?
– Det var inget utspel mot någon alls. Jag försvarade Åke Green. Det är uppenbart att Bibeln är fientligt inställd till homosexualitet, de som påstår något annat de ljuger. Rakt av!

Det står å andra sidan väldigt mycket åt både ena och andra hållet i Bibeln.
– Men inget för! Och om du nu är präst och hävdar att det inte är så har vi varken religionsfrihet eller tryckfrihet. Det vågar naturligtvis ingen säga eftersom de intellektuella i regel är tankens horor, det enda de tänker på är att vara populära bland sina kompisar.

Men vad tycker Stig Larsson om homosexuella?
– Jag har homosexuella vänner. Jag umgås med bögar. Det betyder väl inte att man behöver propagera för det. Däremot förstår jag inte varför de flesta homosexuella får något tantigt över sig. De borde ju gilla män. I så fall är det ju bara självdestruktivt att bli tantiga.

Här låter du verkligen reaktionär, hur religiös är du egentligen?
– Jag är kristen, jag ber till Gud. Jag tycker inte heller att jag gör saker som jag uppfattar som direkt onda. Men man misstar sig nog om mina åsikter, de låter så raka för att jag tillspetsar och överdriver dem en smula – men jag känner mig väldigt ensam när jag säger dem, det finns ju ingen annan som gör det – och skulle jag inte uttrycka mig som jag gör är jag rädd att de försvinner i bruset. Jag tycker inte illa om bögar men religionen förljugs och det förstår jag inte.

Vad är det som får dig att ständigt vilja säga sådana saker och göra den sortens utspel?
– Jag är intellektuell, jag har till och med lön av staten, konstnärslön, och den får jag ju för att vara intellektuell. Då ska jag ju säga vad jag tycker och tror, annars skulle ju det systemet vara helt meningslöst. Om nu ganska få är med i mitt lag, men inte har den retoriska förmågan att säga det, så måste ju jag göra det.

Varför blir du då alltid missförstådd?
– Jag tycker inte att jag blir missförstådd särskilt ofta. Jag blir sällan oriktigt citerad. Problemet är det att jag alltid försöker svara korrekt. Jag försöker vara sanningsenlig och det är ju ovanligt. Jag förstår inte varför jag ska ljuga, så länge det inte är en kompis som gjort något brottsligt för då håller jag naturligtvis käften. Men om jag får en fråga, varför ska jag ljuga? Att folk tycker att svaren är obehagliga må vara hänt. Det är klart att det är jobbigt att det blir liv om det, men jag har tillräckligt mycket sanningslidelse för att inte vilja tulla på den. Sedan tycker jag att det är dålig stil att hänga ut mig. Mina åsikter är inte så udda som folk vill ha det. Kulturvärlden är så konformistisk.

Till och med Jan Guillou har hoppat på dig i ”pedofildebatten”.
– Det var trist. Jag gillar ju honom, men jag tror att hans ilska riktar sig mer mot den del av kulturvärlden som jag tillhör än mot mig. När det kommer till kritan tror jag att han tycker att jag är rätt trevlig.

Varför är det så viktigt med kultur?
– Kultur har två sidor, den ena handlar om att sprida förnuft och klargöra vissa saker. Kristina Lugn, Ingmar Bergman och Lars Norén har nog gjort det svenska sociala livet mycket bättre genom att belysa det mellanmänskliga beteendet. Den andra sidan visar på saker som inte funnits tidigare. Sudda bort Louis-Ferdinand Céline, Franz Kafka och Walt Whitman och världen skulle vara lite annorlunda, vi skulle sakna dem på ett annat sätt. Eller ta bort Rainer Werner Fassbinder eller Miles Davis. Världen skulle vara fattigare.

Del 5. Karlar och kompisar.
Stig Larsson berättar sanningen om Arne Anka-åren, redogör för sin fascination för manlighet och mod och förklarar varför man ska se till att endast besöka bra tjurfäktningar. Dessutom vägrar han att uttala sig om fenomenet penismätning.

Stämmer det att du ställt upp på att gästa svensexor, och kommit dit med mazariner och kaffe?
¬ Ja, det har hänt vid två tillfällen. Folk har ringt och bett mig komma. Man har tyckt att det vore roligt och då har jag ställt upp.

Vad har du snackat om då?
– Jag har inga som helst minnen av det.

Är det inte lite en del av den genikult som råder kring dig? Jonas Thentes text i Dagens Nyheter igår om hur du stötte på hans tjej, och så vidare, ekade ju lite av det. Män gillar att umgås med Stig, höra på Stig …
– Hur fan ska jag kunna svara på det? ”Ja, det har det funnits” eller ”Nej, det har det inte funnits”. Det kan inte jag uttrycka mig om alls. Du får vända dig till någon annan.

Okej. Vi byter ämne. Vad har du lärt dig av livet som du önskade att du visste tidigare?
– Det blir ett bättre liv om man är trevlig. Vi har av någon anledning väldigt svårt att inse det. Vi är bara marginellt bättre än vår föräldrageneration som trodde att allt hängde på soffan – ju bättre soffa desto härligare liv. För det är ju så, vi inbillar oss att världen värdesätter saker hos oss som vi inte alls värdesätter hos andra. Folk som verkligen känner en är till exempel mindre imponerade av ens eventuella framgångar. Däremot gillar de en om man är trevlig.

Apropå trevligt – var det riktigt så dekadent och grisigt som ert liv beskrivs i Arne Anka?
–  Alltså hösten 1985 var vi nog ute nästan varje kväll. Jag och Kristian Petri hade pengar, de andra hade det inte. Ingen har fattat det men Charlie Christensen, som ju är Arne, var oerhört moralisk och var väldigt upprörd över den här livsstilen. Han gillade inte att kröka som vi gjorde och han gillade inte hur vi höll på att träffa olika brudar hela tiden. Charlie var verkligen ingen flummare. Han tyckte att vi andra var sluskiga, fick nog och flyttade till Spanien.

Om han ville bort är det väl ändå konstigt att han flyttade till Spanien, är inte ni andra ständigt där och gör filmer om Orson Welles eller hänger på tjurfäktningar?
– Jo, vi har ju alla någon förkärlek för Spanien. I mitt fall hade jag en lång relation med en spansk tjej men jag vet inte hur många tjurfäktningsturneringar i Madrid som Kristian varit på, det är väldigt många. Nu har de tyvärr stängt tjurfäktningshotellet Reina Victoria som vi brukade bo på, men Portugal, Spanien och då framför allt Kastilien har den sortens kultur som jag uppskattar mest.

Vilken kultur är det?
– Där finns världens bästa krogar och uteliv och det kan jag säga rent kategoriskt. I varenda liten håla finns krogar och klubbar i nivå med New York. Jag gillar naturligtvis även New York, men jag tror att de bästa ställena där faktiskt på sätt och vis baserar sig på spanska barer. Inte minst i fråga om arkitekturen.

Varför är du så fascinerad av tjurfäktning?
– Tjurfäktning ska man bara se om det är bra tjurfäktning, med de bästa matadorerna. Annars är det bara djurplågeri. De duktiga dansar liksom, det blir en helt annan spänning och skönhet. En av mina vänner såg en matador spetsas rakt i skrevet, vifta bort läkarna och sedan slutföra det hela innan han segnade ner. Imponerande! Mina vänner och jag har en väldigt hög … En ovanligt hög uppfattning om mod. Jag är ovanligt lite intresserad av krig för att ingå i det här gänget, de andra är däremot ovanligt intresserade av saker som pansarslag. Jag är inte så intresserad av just det, även om jag tycker mycket om att läsa Peter Englund. Vissa av mina vänner känner till exakt hur många liter bensin som fick plats i tanken på vissa pansarvagnar under andra världskriget.

Handlar det alltså om manlighetsromantik på någon sorts pojkrumsnivå eller vadå?
– Du, jag träffade den högst dekorerade engelske soldaten, George Robinson. Han var bara en och sextioåtta lång, hade silvergrå polisonger och var åttio år. Detta var 1988 vid El-Alamein. Han hade levt under sanden och nattetid krupit ner i tyska skyttegravar och skurit av halsar. Om jag inte känt en naturlig respekt för honom skulle jag inte se mig själv som man. Jag är modig – men inte så modig.

Vad säger det egentligen om manligheten?
– Bilden av manlighet handlar om mäns förhållande till andra män. Manligheten har lite med kvinnor att göra.

Ungefär som penismätning då?
– Det kan jag inte uttala mig om.

Vad beror din fixering vid mod på?
– Är det så konstigt? Visst känner man respekt för någon som är modig. Det är den enda egenskapen som en man har i bakfickan. Det är den enda egenskapen som du kan förändra. Resten kan du inte göra så jävla mycket åt.

Av Klas Ekman